Chenonceaux – slottet där kvinnorna härskade

I över 500 år har Chenonceaux, ett praktfullt renässansslott i Loiredalen, varit hem för Frankrikes adel. Spektakulärt beläget invid floden Chen, med en flygel som sträcker sig över vattendraget, har slottet blivit känt som ”kvinnornas slott”. Nu ges den belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenars fascinerande essä om slottets historia ut på svenska.

När Yourcenar 1956 fick en förfrågan från en amerikansk tidskrift om att skriva en turistvänlig artikel om Chenonceaux, förväntade sig redaktören en romantisk skildring av slottets förflutna. Men när Yourcenar började gräva i arkiven upptäckte hon en helt annan berättelse – en historia fylld av maktstrider, skandaler och sorg.

Tidskriften tappade snabbt intresset, men Yourcenar var fast besluten att berätta slottets verkliga historia. Den planerade artikeln utvecklades till en omfattande essä med titeln ”Ah, mon beau château”, som publicerades fem år senare. Nu har denna text översatts till svenska av Kajsa Andersson, som också bidragit med ett utförligt förord.

Essän fokuserar framför allt på de kvinnor som präglat slottet genom århundradena. Mest känt är triangeldramat mellan kung Henrik II, hans unga drottning Katarina av Medici och hans äldre älskarinna Diane de Poitiers. Den senare fick slottet som kärleksgåva när Henrik besteg tronen, men berövades det lika hastigt av Katarina så fort kungen dog. Båda kvinnorna har satt betydande avtryck på slottets och trädgårdarnas utformning.

Yourcenar skildrar också de intriger och maktspel som föregick kungahusets förvärv av egendomen. Hon följer sedan slottets historia genom århundradena, där särskilt änkor tycks ha spelat en framträdande roll.

Efter Katarina av Medicis död testamenterades Chenonceaux till Louise av Lorraine, änka efter Henrik III. Hon förvandlade slottet till ett makabert monument över sorgen, dekorerat med dödskallar och benknotor. Hon levde där i from enkelhet innan hon fördrevs av ett nytt maktlystet par.

En senare betydelsefull änka var salongsvärdinnan Louise Dupin, som bjöd in upplysningstänkare som Rousseau till slottet. Enligt Yourcenar var det Dupin som räddade Chenonceaux från revolutionens förstörelse genom att tona ned alla symboler för kungligt ursprung.

Marguerite Yourcenar är främst känd för sina historiska romaner som ”Hadrianus minnen” och ”Vishetens natt”, där hon genom fiktiva självbiografier utforskar historiska personers inre liv. I slottsessän använder hon istället en utomståendes blick. Som essäist har Yourcenar ett lätt magistralt tonfall och ett elegant språk som kryddas med en god portion humor. Hennes omdömen om historiska personer – liksom om etablerade historikers teorier – är klarsynta och ofta obarmhärtigt träffande.

Yourcenars metod kallas ibland för ”bildad inlevelse”, ett litterärt historieskrivande som balanserar mellan faktabaserad trohet och magiskt tänkande. Men i denna essä tillämpas metoden inte på en historisk individ utan på en arkitektonisk varelse som överlevt alla sina mänskliga ägare genom seklerna.

Det franska uttrycket ”väggar har öron” sägs härstamma från Katarina av Medicis tid, då drottningen lät installera ett raffinerat rörsystem i Louvrens väggar för att kunna avlyssna hovets skvaller. Om någon har försett Chenonceaux med öron i sina väggar är det, enligt recensenten, snarare Yourcenar själv, vars inträngande blick avslöjar slottets dolda hemligheter.

”Ah, mon beau château. Chenonceaux – kvinnornas slott” har utgivits på Ellerströms förlag i en volym om 80 sidor, och erbjuder en fascinerande inblick i ett av Frankrikes mest ikoniska slott och de kvinnor som format dess öde genom historien.