Magnifikt med landet lagoms eget husband

Knappt hade den första tonen ljudit när hela konserthuset exploderade i jubel. Bo Kaspers Orkester, detta förkroppsligande av svensk musikelegans, stod åter på scenen för att fira 35 år av musikalisk gärning – ett kvarts liv tillbringat i det svenska musiklandskapets mittfåra.

Den där mittfåran kunde lätt ha blivit en ankdamm för vilken annan artist som helst. Men under gårdagskvällens föreställning ”Il Magnifico” visade kvartetten från Stockholm varför de överlevt medan så många samtida kommit och gått. Med precis avvägning mellan det välbekanta och det överraskande, tog Bo Sundström, Fredrik Dahl, Michael Malmgren och Mats Schubert publiken genom ett trettiofem år långt tonlandskap.

Konsertens första del präglades av välbekanta hits som publiken kunde till punkt och pricka. När ”Vi kommer aldrig att dö” ljöd genom lokalen, slöt hundratals röster upp i en kör som skapade ett närmast andligt ögonblick. Sundström, iklädd välskräddad kostym, verkade genuint rörd över responsen.

”Det har varit en fantastisk resa”, reflekterade han mellan låtarna. ”Tänk att vi fortfarande får göra det här, och att ni fortfarande vill lyssna.”

Orkestern, som bildades 1988, har genom åren skapat sig en egen nisch där de elegant balanserar mellan trivseljazz, svennesoul och den folkhemsbossa som blivit något av deras signum. Det är en musikalisk plats där tryggheten i det bekanta aldrig blir uttråkande utan snarare en varm famn att återvända till.

Kvällens scenografi förstärkte den känslan. Med subtil belysning och enkla, men effektfulla projektioner, skapades en atmosfär där musiken fick stå i centrum utan att scenshowens visuella aspekter för den skull kändes eftersatta. Särskilt under ”I samma bil” projicerades suggestiva stadslandskap som förstärkte låtens melankoliska undertoner.

Efter pausen tog föreställningen en något mörkare vändning. Orkestern dök djupare ner i sin katalog och plockade upp pärlor som kanske inte spelas lika frekvent på radio men som för de inbitna fansen representerar bandet från dess mest intressanta sidor. ”Ett & noll” från 2001 fick ett särskilt varmt mottagande, liksom den sällan framförda ”Stockholm i natt”.

Det som gör Bo Kaspers Orkester till ett fortsatt relevant band i det svenska musiklandskapet är deras skicklighet i att framföra det vardagliga med poetisk precision. Sundströms texter har alltid haft en förmåga att hitta det extraordinära i det ordinära – kärleken, sveket, längtan och försoningen som alla känner igen.

”Vi har alltid försökt skriva om det lilla livet, men på ett sätt som kanske gör det lite större”, förklarade Sundström innan bandet gav sig in i ”Allt ljus på mig”.

Musikaliskt var bandet i toppform. Schuberts saxofonsolon var både känslosamma och tekniskt imponerande, Dahls trummor och Malmgrens bas skapade det trygga fundament som Sundströms röst och piano kunde vila på. De fyra musikerna, som spelat tillsammans i över tre decennier, kommunicerade med varandra genom små blickar och nickningar som vittnade om en djup musikalisk förståelse.

Konsertens höjdpunkt kom när de framförde ”Undantag” följt av ”Det finns så många vägar”. I den senare höll Sundström en lång ton som tycktes uttrycka allt vad bandet står för – den där perfekta balansen mellan kontroll och känsla, mellan det sofistikerade och det folkliga.

”Il Magnifico”-turnén, som fortsätter under våren, är mer än bara en jubileumskonsert. Den är ett bevis på att landet lagoms eget husband fortfarande har mycket att ge. I en musikvärld där trender kommer och går står Bo Kaspers Orkester stadigt med ena foten i traditionen och den andra i en ständig musikalisk utveckling.

När kvällen avslutades med ett fyrfaldigt extranummer, där ”Samma skrot och korn” fick hela publiken på fötter, kändes det som ett löfte om att det finns mer att vänta. 35 år är bara början. Bo Kaspers Orkester må vara magnifika, men det är deras förmåga att vara precis lagom som gör dem till något extraordinärt i det svenska musiklandskapet.