Magplask för het men känslolös nytolkning av ”Wuthering heights” med Margot Robbie

I det förgyllda mörkret – Fennells ”Svindlande höjder” når inte höjderna

Emerald Fennell, känd för sin skamfria barockstil, ger sig nu i kast med Emily Brontës klassiska passionsdrama ”Svindlande höjder” från 1847. Med stjärnor som Margot Robbie och Jacob Elordi i huvudrollerna utlovar filmen en erotisk nyversion av den välkända historien, men levererar den?

Filmen öppnar med en brutal scen där unga Cathy bevittnar en offentlig hängning där publikens reaktion gränsar till extas. Denna makabra inledning sätter tonen för Fennells vision – en värld där sex och död är oskiljaktiga. Tyvärr visar sig denna lovande start inte leda till något verkligt minnesvärt.

I likhet med många tidigare filmatiseringar fokuserar Fennell på romanens första del och rensar bort flera av originalets rollfigurer. Vi får en kort glimt av Cathys och Heathcliffs barndom på den dystra gården Wuthering heights, där de växer upp som själsfränder i ett dysfunktionellt hem.

Handlingen hoppar sedan fram till vuxen ålder där Cathy (Charlotte Mellington) ångrar sitt val att gifta sig med den förmögne men svage Linton i stället för den passionerade Heathcliff (Owen Cooper). När Heathcliff återvänder, nu själv förmögen, flammar deras undertryckta känslor upp på nytt.

Margot Robbie och Jacob Elordi spelar de äldre versionerna av huvudpersonerna, och deras kemi är filmens främsta tillgång. Deras scener tillsammans präglas av intensiv intimitet snarare än ytlig erotik. Men trots detta saknas djupare mening bakom passionen.

Till skillnad från Fennells tidigare verk, som den kraftfulla debuten ”Promising Young Woman” och den bitande klasskritiska ”Saltburn”, verkar ”Wuthering heights” främst fokusera på visuell prakt. Filmens produktionsdesign är slösande påkostad med starkt symboliskt laddade miljöer.

Kontrasten mellan den mörka, gotiska gården Wuthering heights och Cathys nya luxuösa hem med färgsprakande inredning och extravaganta kostymer understryker motsättningarna i karaktärernas personligheter. De dimhöljda hedarna där älskande paret upprepade gånger dränks i regnskurar blir dock snarare en kliché än en meningsfull symbol.

Fennell, som vanligtvis intresserar sig mer för destruktiva än romantiska aspekter av mänskliga relationer, lyckas inte leverera den skärpa och djup som förväntas. Filmen upplevs därför som ytlig trots sitt visuellt överdådiga uttryck. ”Wuthering heights” försöker frammana starka känslor och tårar, men förblir besynnerligt livlös, likt det dystra dockskåp som tillhör Cathys svägerska Isabella i filmen.

För den som intresserar sig för Brontë-systrarnas värld finns det mer givande alternativ. Sally Wainwrights ”The Brontë Sisters” (2016), Andrea Arnolds avskalade version av ”Wuthering Heights” (2011) eller Frances O’Connors ”Emily” (2022) med Emma Mackey i huvudrollen erbjuder alla mer substans trots mindre påkostade produktioner.

Emerald Fennells ”Wuthering Heights” är en visuellt slående men innehållsmässigt tunn tolkning av en litterär klassiker. Där hennes tidigare verk imponerat med sin kombination av stil och samhällskritik, tycks denna produktion alltför förälskad i sitt eget överdådiga formspråk för att nå fram till romanens mörka kärna. Det är en präktig men ytlig hyllning till ett djupt och komplext verk, där passionen förblir vacker men inte övertygande.