Det enkla barnkalaset har blivit en dyr upplevelseindustri
Det fanns en tid när barnkalas var det mysigaste jag visste. Hjärtat sjöng vid åsynen av 4–5-åringar som samlades, lagom finklädda och lite nervösa, med presenter i händerna och förväntan i ögonen. Halvätna korvar på papptallrikar, serpentiner, lekar som ”Hela havet stormar”, glasstrutar och fiskdammar. Födelsedagsbarn som antingen strålade av glädje eller nästan dog av skam när kompisarna sjöng ”Ja, må han leva”.
Men med tiden förändrades något. Från förskoleklass och uppåt bjöds det sällan in till dessa enkla kalas. Om tillställningarna ordnades hemma var det med tydliga teman: piratkalas, detektivkalas, fotbollskalas. Föräldrarna ansträngde sig till det yttersta – de bakade, pyntade, klädde ut sig och ledde lekar. De tröstade barn som slog sig, svingade plastsvärd och var helt utmattade när kalaset var över.
Det blev snart vanligare med ett annat koncept: att bjuda in till kalas på lekland, laserdome eller trampolinpark. Kalasen kostade plötsligt ett par hundra kronor per barn, och presenternas värde anpassades därefter. I takt med att barnen blev äldre och började förstå sina positioner i kompisvärldens hierarkier blev kalasen statussymboler, dessutom så dyra att alla inte längre kunde bjudas in.
Nu kändes barnkalasen inte alls mysiga längre, utan snarare som en minerad mark. Hur många har vi råd att bjuda? Vilka måste vi bjuda? Vem blir ledsen den här gången? Och, kanske värst av allt: hur förklarar jag för mitt barn att han inte blev bjuden när kompisarna blev det?
## Ett relativt nytt fenomen i svensk tradition
Länge var födelsedagar inget vanligt folk brydde sig om i Sverige – i vårt kristna land var det dopdagar eller namnsdagar som firades. Under 1600-talet började kungligheter fira födelsedagar och adeln följde efter.
På Nordiska museet finns en akvarell från cirka 1850 av Carl Gustaf Plagemann som visar 17 små aristokratbarn på kalas, serverade äpplen och dryck i kristallglas av äldre betjänter. Några decennier senare verkar barnkalaset ha blivit norm även bland det bredare borgerskapet. År 1909 målade Carl Larsson ”Kerstis födelsedag”, där glada flickor sitter kring ett dukat bord i trädgården.
Barnkalaset skiljer sig från andra traditionella firanden. Det har ingen religiös koppling och är inte knutet till årstider eller arbetsåret. Medan våra traditionella högtider handlar om kollektivet – arbetslaget, byn, församlingen – är barnkalaset individualistiskt. All uppmärksamhet riktas mot ett enda barn. Detta kan tolkas som ett tecken på en barnkultur som överklassen börjat anamma under 1800-talet, men som inte slog igenom på bred front förrän i början av 1900-talet.
Barn sågs inte längre som arbetskraft som föddes i den takt Gud bestämde. Antalet barn per kvinna sjönk dramatiskt under 1900-talets första tre decennier, från drygt fyra till knappt två, vilket gav föräldrarna mer tid och resurser för varje barn. Tidigare hade barn haft ett värde för sina föräldrar genom att producera varor och tjänster. Nu fick istället föräldrarna ett värde för barnen. Pedagoger och barnavårdsmän talade om barnens rätt till den goda barndomen – och det var föräldrarnas ansvar att skapa den.
## En marknad växer fram
Det dröjde inte länge förrän en marknad för barnkalasutrustning och barnkalaslitteratur uppstod. 1934 gav kakaoföretaget Mazetti ut ett häfte med titeln ”Barnkalas”. Syftet var förstås att marknadsföra kakao, godis och kola, men budskapet paketerades med festfixartips. Det viktigaste enligt boken var en påhittig mamma som inte bara skulle ”duka ett festligt bord med god förplägnad” utan även göra placeringskort, pynta med säsongsenlig grönska, tillverka eller köpa festliga hattar och leda lekar.
Sylt- och saftföretaget Bjäre publicerade en liknande bok med något mer avslappnad ton, men det övergripande budskapet var detsamma: att ordna kalas är ett krävande och betydelsefullt arbete som mammor förväntas utföra för sina barn och deras vänner.
Under tidigt 1960-tal anordnade tidningen Vi en tävling om det trevligaste kalaset, och de bästa förslagen samlades sedan av Birgitta Hammarbäck i boken ”Barnkalas”. Enligt henne behövs inte så mycket för ett lyckat kalas, men lyckat måste det bli eftersom barnen kommer att minnas kalasen ”långt fram i livet”. Det krävdes noggrann planering, genomtänkta lekar och överraskningar för att ”hålla kalaset igång och undvika oorganiserat stoj”.
I boken beskrivs olika typer av barnkalas: en pojke får ett cowboykalas där barnen grillar pinnbröd över öppen eld; sex 10-åriga flickor får varsitt förkläde och bakar allt som ska ätas; en mamma ordnar årliga ”jorden runt-kalas” där vardagsrummet blir Japan, badrummet Norge och ett sovrum förvandlas till Afrika.
Pappor, som tidigare inte verkat särskilt viktiga i kalassammanhang, beskrivs i 1960-talsboken som närmast oumbärliga: ”En pappa är en stor attraktion när barnen har kalas. Som regel borgar hans närvaro för att kalaset blir lyckat. Han brukar kunna leda lekar på ett medryckande sätt, kanske därför att han själv deltar med sådan liv och lust.”
## En ny era: det kommersiella barnkalaset
Barnkalasens tidiga historia präglades av enorma insatser från föräldrarna. För papporna var det en uppvisning i rolighet, för mammorna ett slags eldprov i husmoderlighet. Men 1973 kom en avlastande konkurrent: McDonald’s, som hade erbjudit barnkalas i USA sedan 1960-talet.
I början var svenska föräldrar tveksamma. Barnkalas hade alltid varit en privat angelägenhet, men under 1980-talet fick konceptet fäste. Barnen fick hamburgare och tårta, en rundtur i köket och en låda med rabattkuponger. Kalasen låg nere under större delen av 1990-talet då McDonald’s fokuserade på expansion, men skadan var redan skedd.
Etnologen Helene Brembeck, som studerat McDonald’s-kalasen, skriver att barnkalaset vid den här tiden hade ”kvalificerats till att bli en vara”. När McDonald’s återlanserade kalasen 2003 riktade de sig till tidspressade föräldrar som ville ge sina barn en rolig upplevelse utan större ansträngning. Ingen disk, ingen planering, inget krångel med marsipanlock. Samtidigt verkade barnen efterfråga mer action – det räckte inte längre med enkla aktiviteter, utan nu tillkom ”frysmonster”, utklädningskläder och ansiktsmålning.
Ekonomerna B Joseph Pine och James H Gilmore har beskrivit denna ekonomiska utveckling med exemplet ”Födelsedagstårtan”. För hundra år sedan bakades tårtan hemma av lokala råvaror till låg kostnad. Decennier senare beställde familjen tårtan från en bagare till något högre pris. Från 1990-talet köper vi en hel upplevelse till ett pris som inte ens går att jämföra med den hemlagade tårtan. ”Välkommen till upplevelseekonomin”, som de uttrycker det.
## Barnkalas som miljardindustri
Redan för flera år sedan började varningssignaler höras. ”Barnkalasen är på väg att bli en miljardindustri”, skrev Aftonbladet 2009. ”Normen för barnkalas har förskjutits. Stora kalas på lekland är det som är normalt”, konstaterade forskaren Stina Fernqvist i Expressen 2015.
I kandidatuppsatsen ”Barnkalas flyttar hemifrån” beskriver Erika Lund och Sofia Stendén hur företagen har insett vilka utmärkta kunder barn är och hur klokt det är att bygga relationer till dem. Barnen har i sin tur blivit konsumenter med egna önskemål om vad hushållet ska lägga pengar på.
Uppsatsen refererar till den amerikanska sociologen Juliet Schnor, som menar att dagens barn är så ”hyperaktiverade” att föräldrar upplever det svårt att hitta tillräckligt spännande upplevelser. Barnen har festliga frukostflingor, underhållande mobilspel och aktiviteter varje helg. Det traditionella barnkalaset med tårta och enkla lekar hemma uppfattas som alltför tråkigt.
Finns det en nödbroms att dra i? I över hundra år har vi bjudit in näringslivet och grupptrycket till våra barns födelsedagar. Vi har köpt kakao, kolor, sylt och dekorationer – och nu hela paket med mat, aktiviteter och reklamprodukter. Det har skapats en ond spiral av förväntningar, besvikelser och jämförelser.
Kanske är det dags för en ny syn på kalasen, där vi firar barn utan att ruinera oss eller bli utbrända. Där alla blir bjudna och har råd att komma, där presenten är ett ark klistermärken, ett billigt kalejdoskop eller något hemmagjort. Kanske kan hela klassen ordna ett gemensamt kalas per termin, där alla barn uppmärksammas och får en present var?
Som Birgitta Hammarbäck klokt skrev 1959: ”Vi vuxna behöver ju inte skapa behov, som från början inte finns hos barnen”. Vad barn egentligen behöver är kanske inte trampolinparker, tematiska spektakel eller gokartbanor – utan lek, kompisar och möjligen något gott att äta.
