Exprins Andrew: En privilegierad man som föll i onåd

Bilden av exprins Andrew i baksätet på väg från polisstationen har blivit en symbol för en kunglig persons fall från höjden. Men trots att många beskriver honom som ”en bruten man”, tyder mycket på att Andrew Mountbatten-Windsor själv inte uppfattar sin situation på samma sätt.

Historikern och författaren Andrew Lownie, vars biografi ”Entitled. The rise and fall of The house of York” utkom förra hösten, hävdar att exprinsen snarare är förvånad och missnöjd över sin situation. I en intervju med The Guardian säger Lownie att ”Andrew fortfarande inte kan förstå vad problemet är. Han tycker att han har blivit orättvist behandlad.”

Enligt Lownies källor, som förblir anonyma, är exprinsen mer bekymrad över praktiska detaljer än över de allvarliga anklagelserna mot honom. ”Han är fixerad vid diverse detaljer, som huruvida han kan få upp sina hästar till Norfolk, vem som ska passa hundarna, var han ska parkera. Det handlar om en sorts dissociation,” säger Lownie.

Även om källorna är anonyma stämmer beskrivningen väl överens med den bild som under årens lopp framkommit av Andrew Mountbatten-Windsor. Många har vittnat om hans bristande förmåga att känna skam och hans överlägsenhet. Labourministern Chris Bryant uttryckte det nyligen i underhuset: ”Otrevlig, överlägsen och bortskämd.”

Ännu mer talande är kanske det öknamn som hans tidigare livvakter använde – ”The cunt” (Fittan) – vilket vittnar om den antipati som många i hans närhet känt för honom.

Andrew Lownie uttrycker i dag frustration över alla de personer i maktens korridorer som vägrade att tala med honom under researchen för boken. Trots att de var tjänstemän med uppdrag att tjäna staten, valde många att tiga. Enligt författaren hade många av dessa personer kunskap om prinsens tvivelaktiga beteende, inklusive hur prostituerade regelbundet besökte hans boenden och hur kvinnor tillhandahölls under hans utlandsresor i officiella sammanhang.

Detta mönster är tyvärr bekant från många andra fall av maktmissbruk och övergrepp mot kvinnor. Det är inte bristande information som är problemet, utan snarare en ovilja att agera på den information som finns. Som Chris Bryant uttryckte det: ”Det är klart att vi länge vetat om mycket av det som nu har blivit allmänt känt. Det är förstås lätt för en del att säga ’Om vi bara hade vetat då vad vi vet nu’, men tyvärr håller inte det. Sanningen är att vi har fått gott om varningar.”

Det är slående hur människor i maktens närhet ofta saknar modet att säga ifrån. Viljan att hjälpa till att dölja oegentligheter och övergrepp framstår som både fascinerande och tragisk. Trots att Andrew beskrivs som genuint obehaglig och anklagas för allvarliga överträdelser, är han bara en liten del av den omfattande Epsteinhärvan – en av många som länge skyddats från exponering.

I kontrast till detta står de kvinnor som utnyttjats och som, trots att de befinner sig långt från maktens centrum, till slut har vågat träda fram och berätta sanningen. Det är dessa kvinnor som slutligen har brutit tystnadskulturen, omertán, som så länge skyddat de mäktiga.

Exprinsen, vars liv aldrig förberett honom för att behöva be om ursäkt eller ta konsekvenserna av sitt handlande, står nu inför en verklighet där hans kungliga status inte längre kan skydda honom. Hans oförmåga att förstå allvaret i situationen, kombinerat med hans fokus på triviala bekvämligheter, avslöjar mycket om den isolerade värld han levt i – en värld där regler och normer som gäller för andra aldrig tidigare har gällt för honom.