Malin Ullgren: Vilka frågor kommer Sveriges regering att ställa om Greta Thunberg?

På tisdagskvällen samlades en stor folksamling på Sergels torg i Stockholm för att välkomna Greta Thunberg och andra aktivister från Global sumud flotilla som nyligen frigivits efter att ha frihetsberövats av israeliska styrkor på internationellt vatten.

Sergels torg, som ofta bara fungerar som en trafikplats och ett ingenmansland, förvandlades denna kväll till en verklig samlingsplats för protest, firande och sorg. Ett fällbord med uppradade vattenflaskor var uppställt inför presskonferensen, en detalj som fick en djupare symbolik när aktivisterna senare berättade om sina upplevelser.

Under stort jubel och applåder tågade aktivisterna in på torget med rosor i händerna. De delade sedan med sig av sina erfarenheter från tiden i israeliskt fängelse. En aktivist berättade att de tvingats vara utan vatten i 36 timmar, och Thunberg vittnade om att när de väl fick vatten var det brunt och gjorde flera sjuka.

Aktivisterna beskrev hur de utsatts för våld, övervåld och dödshot. Enligt deras vittnesmål placerades 59 personer i en bur under fem timmar i gassande sol. De uttryckte att de som svenska medborgare kunde lita på att överleva, men samtidigt förmedlade de en känsla av att alla gränser nu passerats – att vetskapen om vad som sker i Gaza inte längre spelar någon roll för omvärldens agerande.

Thunberg själv talade med en sällsynt klarhet om frustrationen över att ingenting tycks förändras trots all tillgänglig information. Hon räknade upp vad hon ”skulle kunna säga” – om dödade människor i Gaza, om FN:s uttalanden, om brott mot internationell lag – men konstaterade att ”det finns inget som biter”.

Trots att Thunberg konsekvent avböjer uppmärksamheten kring sin person framstår hon som ett kraftfält med en särskild distinktion och tydlighet. I en värld som präglas av högerextremism och klimatförnekelse står hon fast. Hon har valt bort möjligheten att kapitalisera på sitt ”varumärke” eller att delta i etablerade sammanhang med ex-presidenter, premiärministrar och engagerade kungligheter. Istället har hon blivit en röst för en generation som ifrågasätter varför kunskapen om tiotusentals dödade palestinier i Israels krig i Gaza inte får någon faktisk effekt.

Denna generation står inför existentiella frågor: Kommer deras förtvivlan och ilska, likt under Vietnamkriget, att förvandlas till en långvarig kraft för förändring? Eller riskerar de att förlamas eller förråas av hopplöshet och insikten att ord och språk inte tycks leda någonstans?

Under presskonferensen riktades aktivisternas frustration även mot journalisterna, med gapskratt och ilska som svar på grundläggande frågor. Detta journalisthån bar på något sorgligt, nästan som en smitta av misstro.

När de nyligen frigivna aktivisterna, skyddade av unga funktionärer i gula västar, lämnade presskonferensen i det duggande höstregnet lyste reklamskyltar för Lars Tunbjörks utställning ”Landet utom sig” på Kulturhusets fasad – en nästan poetisk spegling av situationen.

En fråga hängde kvar i luften: Kommer Sveriges regering att ställa Israel till svars för behandlingen av dessa svenska medborgare? Detta trots att aktivisterna själva betonar att deras lidande är obetydligt jämfört med palestiniernas.

Sergels torg har än en gång visat sig vara mer än bara en plats i stadens centrum – det är ett forum där stockholmare samlas när världens orättvisor kräver en reaktion. Denna tisdag blev torget en påminnelse om att även när det internationella samfundet tycks stå handlingsförlamat, finns det människor som vägrar att tiga.