Man har aldrig tråkigt i Aase Bergs sällskap

En kärlek till hundar och en svår mor-dotter-relation i Aase Bergs nya roman

I en tid då vi ofta diskuterar människors förhållande till djur, levererar Aase Berg ett verk som både berör och utmanar. Hennes nya roman ”Hundarnas ö” är en oväntad blandning av hundkärlek, familjetrauma och existentiella reflektioner som gradvis avslöjar ett djupt känslomässigt landskap.

Romanen kretsar kring en kvinnlig berättare som tillsammans med sin make, båda frilansande författare, bestämmer sig för att skaffa en hund när barnen flyttat hemifrån. Valet faller på en miniature american shepherd som får namnet Mini – en varelse med overkligt blå ögon och silvrigt mjuk päls, som snabbt kommer att inta en central roll i berättarens liv.

Berg fångar med träffsäkerhet den nästan absurda kärlek som hundar väcker hos människor. När berättaren tar med Mini på bussen utbrister en medresenär: ”Vilka ögon! Det är som att titta rakt in i urtillståndet!” Detta påpekande blir symptomatiskt för bokens grundläggande tema – att i hundens väsen finns något ursprungligt och äkta som människor längtar efter.

Romanens första hälft rör sig ryckigt mellan olika tankar och observationer. Berättarens skarpa, ibland bitande, kommentarer om omgivningen varvas med närmast översvallande kärleksförklaringar till Mini. Det är en stilistisk berg-och-dalbana som känns typisk för Berg, vars skrivande alltid präglats av ett motstånd mot det konventionella.

Men under ytan finns något mer som gradvis växer fram. Berättarens mor sjunker allt djupare in i demens, och svärmodern har nyligen avlidit. Den gulliga hunden blir inte bara ett sällskap utan också en ankarpunkt i en tillvaro där andra relationer gradvis eroderar.

När romanens andra hälft tar vid skiftar fokus från den silverfärgade valpen till ett mörkare landskap. Den dementa modern träder fram i berättelsen, och här övergår Berg från essäistisk roman till lyrisk prosa. Det är i denna del som romanen når sin känslomässiga höjdpunkt och ställer djupare frågor om relationer, språkförlust och sorg.

”Hundarnas ö” rymmer även flera samhällsobservationer. Berg jämför hur en läkare som kidnappade en kvinna i Skåne och höll henne inspärrad i en bunker ändå såg till att rasta hennes hund. Det blir en skarp kommentar till hur hundar kan väcka empati hos även de grymmaste människor, medan kvinnor behandlas med kyla och brutalitet.

Det finns en intressant kontrast mellan berättarens inledande cyniska hållning gentemot medmänniskor – som när hon på ett flygplan betraktar medpassagerarna som ”äckliga idioter” – och den närmast gränslösa kärleken till Mini. Denna kontrast fungerar som en ingång till bokens djupare funderingar om vad som gör oss mänskliga och vad som förbinder oss med djurvärlden.

I romanens avslutande del utforskar Berg frågan om huruvida hundars ordlöshet kan jämföras med dementas språkförlust. Även om parallellen inte är självklar, öppnar den för tankeväckande reflektioner om kommunikation, medvetande och vad som återstår när orden försvinner.

”Hundarnas ö” är på många sätt typisk för Bergs författarskap – punkig, obekväm och oförutsägbar. Men den innehåller också några av hennes mest sårbara och känslomässigt nakna passager, särskilt i skildringen av mor-dotter-relationen. När Berg beskriver en kärlek som inte ”kändes medan den pågick” och tårkanaler som blir ”slitna, sargade” av sorg, blir det påtagligt att detta är något mer än en bok om en söt hund.

Med ”Hundarnas ö” har Aase Berg skapat ett verk som rör sig mellan olika stilar och känslomässiga register, från det lättsamma till det djupt existentiella. Det är en roman som både firar hundens plats i människans liv och utforskar de mörka hål som familjetrauman kan skapa – en kombination som bara en författare med Bergs unika röst kunde åstadkomma.