Maria Maunsbach: ”Det är så naturligt med kroppen där jag kommer ifrån”

Maria Maunsbachs roman ”En magisk man” har blivit en av höstens mest omtalade litterära verk i Sverige. Med ett unikt perspektiv på kärlek, kroppslighet och intimitet har Maunsbach skapat en berättelse som både fascinerar och utmanar läsare.

Romanen kretsar kring kärlekshistorien mellan huvudpersonen Jenny och Mikael – en före detta MMA-fighter från Malmö med ”ofantligt breda lår” som nästan ständigt omnämns i texten. Recensenterna har överöst boken med lovord, trots att de samtidigt använder ord som ”grotesk” och ”äckligt” i positiv bemärkelse. Aftonbladets Rasmus Landström beskrev verket som en ”frustande svettig sexroman” med en annan, ”finstämd som en koral”, inbäddad i sig. Martina Montelius i Göteborgs-Posten jämförde boken med ”Jane Eyre”, medan DN:s Rebecka Kärde lyfte fram den djupa ömheten i verket.

”Jag tycker själv att jag har skrivit något väldigt vackert”, säger Maunsbach under en intervju på Bokmässan i Göteborg. Hon reflekterar över den ambivalenta mottagningen: ”Även om recensionerna har varit uppskattande har de varit fulla av ord som ’grotesk’, ’äckligt’, ’frosseri’. De skriver det som något bra, men…”

Maunsbach funderar över varför den kroppsliga närvaron i litteraturen väcker sådana reaktioner. Romanen är påtagligt fysisk och sinnlig, med en berättelse som växlar mellan Mikaels uppväxt och det kärleksförhållande han har med Jenny – ett förhållande som redan från början tycks dömt att misslyckas.

”Det är nog bara för huvudpersonen själv som Mikael är magisk. Jag tror egentligen inte att han är det för någon annan”, säger författaren. För Jenny framstår han dock som något av ett mirakel eftersom han lyckas med något ingen annan man gjort – han får henne att öppna sig. Problemet är att motsatsen inte gäller.

”Det är nog en ganska könsstereotyp dynamik. För henne är det ett ideal att lyckas med det, och för honom är det tvärtom. I alla de här mycket manliga miljöerna där han har befunnit sig är den ideala fightern ensam och klarar sig själv. Att vara ensam är själva målet”, förklarar Maunsbach.

Kärlekshistorien utspelar sig mestadels i Jennys lägenhet, då Mikaels tid som thaiboxare och MMA-fighter har lämnat honom med ljudkänslighet och paranoia efter alla slag mot huvudet. De lämnar sällan hemmet – han kommer, de äter och har sex. Det är allt, men samtidigt mycket.

”Han är mycket övertygad om att han ska vara ensam”, säger Maunsbach om varför relationen är dödsdömd. ”Det är ju helt obegripligt egentligen. Jag skulle aldrig lyckas vara det. Om jag tänkte ’jag ska vara ensam’, och sedan träffade någon, då skulle jag ändra mig direkt.”

Mat spelar en viktig roll i romanen. Jenny lagar sjömansbiff, rabarberpaj och fläskkotlett till Mikael – dels som kompensation för hans ”semitrassliga” uppväxt, dels som ett sätt att kommunicera sin omsorg. ”Hon uttrycker sin omsorg genom maten. Men det är också något sensuellt över maten. Jag ville att det skulle vara lysten stämning – att det inte bara skulle handla om sex, utan om njutning generellt”, berättar Maunsbach.

Till skillnad från hennes tidigare böcker ”Bara ha roligt” och ”Hit men inte längre”, handlar ”En magisk man” om äkta kärlek. ”I mina första böcker fanns inte kärlek. Här finns verkligen kärlek, och det är problemet. Mikael hade älskat om det inte fanns kärlek.”

Maunsbach, född 1990 i Höör, har alltid drömt om att bli författare. Med åren har hon utvecklat en större tilltro till sitt eget språk och sin egen bakgrund. ”När jag sedan började skriva romaner tror jag att jag undermedvetet lade mig till med den blick jag trodde att man skulle ha. Och först inför min tredje bok började jag tänka: Hur vill jag skriva? Då började jag formulera för mig själv en önskan om en lojalitet till mitt ursprung. Det skånska, bondska språket och berättarkulturen som hör till.”

Det skånska genomsyrar boken. För både Jenny och Mikael är deras gemensamma ursprung viktigt – Jenny hör sina manliga släktingar i Mikaels röst, medan Mikael rakt på sak konstaterar: ”Jag gillar inte när det inte låter skånskt.”

”Det jag skriver nuförtiden har mycket mer med mig som privatperson att göra. Jag är mer mig själv, och då kommer också det skånska in i författarskapet”, säger Maunsbach.

Hon reflekterar även över sårbarheten i att skriva om sex på ett ömt sätt, snarare än cyniskt: ”Den hårdare och mer cyniska blicken är tryggare, och mycket lättare än att riskera att falla över i något potentiellt klyschigt eller smetigt.”

Maunsbach avslutar med att förklara sin ambition: ”Jag vill skriva om en arbetarklassig eller bondsk lojalitet med kroppen. Det är så naturligt med kroppen där jag kommer ifrån. Men det är inte riktigt det i litteraturen.”