Maria Sveland: Vår tystnad möjliggör för män som Staffan Hildebrand

I skuggan av tystnad: Hur övergreppsmönster fortsätter trots varningssignaler

En avgörande anledning till att Jeffrey Epstein kunde fortsätta begå sina ofattbart många övergrepp under så många år var att hans omgivning valde att blunda. Att relativisera. När de inte själva deltog, vill säga. Runt honom fanns ett sällskap av bildade, väluppfostrade människor som såg, men inte såg, hörde, men inte hörde.

Detta selektiva tunnelseende uppstår gång på gång när en socialt kompetent man med position och pondus begår övergrepp. I efterhand är omgivningen alltid chockad. Ingen förstod. Ingen anade. Mönstret är detsamma oavsett om vi talar om Arnault, Weinstein, Cosby, R Kelly eller Michael Jackson.

När detta kombineras med ett medialt narrativ där vissa tunga journalister tycks ha gjort det till sin livsuppgift att skildra ”oskyldigt anklagade män” – som offer för hämndlystna exfruar, förföriska tonåringar eller lögnaktiga barn – uppstår en perfekt storm. I den stormen kan förövare fortsätta i lugn och ro, burna av en kultur som har monumental svårighet att tro på kvinnor och barn.

Med Epstein-skandalen ringande i öronen, där den ena otänkbara kändisen, makthavaren eller kungligheten efter den andra avslöjats som möjliggörare, rullas nu en ny förfärlig berättelse upp i Svenska Dagbladets podcast Blendas dokumentärserie ”Staffan Hildebrands nya liv”.

Journalisten Magnus Arvidson besöker filmregissören Staffan Hildebrand i hans nya hem i Kambodja dit han flyttat efter att han 2021 anklagades för att ha förgripit sig på unga pojkar. Anklagelserna kom i samband med boken ”G – som i gärningsman” av Sören ”Sulo” Karlsson och Deanne Rauscher. Hildebrand erkände då att han haft sex med pojkarna.

I boken framträder bilden av en man som, likt Epstein, utnyttjade sin maktposition för att få tillgång till unga i beroendeställning. Ungdomsfilmerna blev en förevändning, en dörröppnare för att locka vilsna tonåringar till hans lägenhet på Bellmansgatan i Stockholm. Lägenheten förvandlades snart till en mötesplats, en fritidsgård där unga pojkar kunde hänga, festa och sova över. En plats där gränser sakta löstes upp – ett eget Neverland.

Under 1980-talet var Hildebrand en inflytelserik person inom Kultursverige och filmbranschen. Han gjorde succé med filmen ”G som i Gemenskap” och några år senare ”Stockholmsnatt” som befäste hans position som uttolkare av svensk ungdomskultur. Han producerade även flera beställningsfilmer på uppdrag av myndigheter och organisationer. Finansiering kom från bland andra Socialdemokraterna, LO, SF, dåvarande Televerket, SVT, Fryshuset och Electrolux.

I Hildebrands nätverk fanns flera högt uppsatta politiker, ministrar, poliser och finansiärer. Maktens korridorer var inte långt borta. Många tycks ha haft ett påfallande naivt förhållningssätt till vad som pågick. Ryktena om hans starka intresse för unga pojkar gled genom rummen som cigarettrök: synlig, kännbar – men lätt att vifta bort.

Liksom Epstein framställer Hildebrand sig själv som en välgörare, en mentor, någon som bara vill hjälpa. Nu lever han i Kambodja, ett land som ofta beskrivs som ett paradis för västerländska sexualförbrytare, i skuggan av en kolonial maktobalans som ännu formar relationen mellan rik och fattig.

Här kan 79-årige Staffan leva gott på sin svenska pension. Han har en 35-årig pojkvän, Tea, som enligt honom själv ”ser ut som tjugo, max tjugofem”. Han har två fostersöner som han stödjer ekonomiskt i utbyte mot att få kalla dem söner och vara en del av deras familj.

Fostersönernas barn, hans ”barnbarn”, är i samma ålder som några av de pojkar han en gång förgrep sig på i Sverige. Men deras far uttrycker ingen oro – han litar på Staffan.

”I Sverige ser de mig som förövare, här är jag en hjälte!” berättar Hildebrand i podcasten och avslöjar att han nu vill producera en ”G som i Gemenskap” i Kambodja med lokala ungdomar. Han har redan fått kontakt med flera via WhatsApp och förklarar självsäkert: ”Jag är väldigt bra på att välja ungdomar.”

Det är som att bevittna en repris som vägrar erkänna att den redan sänts. Samma repliker. Samma självbild. Samma omgivning som väljer att tro på den charmiga berättelsen om hjälparen, mentorn, kulturmannen.

Historien upprepar sig inte av misstag. Den upprepar sig därför att den tillåts göra det. För att vi gång på gång låter sympatiska mäns ord väga tyngre än barns och kvinnors vittnesmål. För att maktens nätverk är tätare än vårt kollektiva minne.

Hur är det möjligt? Kanske för att vi fortfarande hellre fascineras av förövarens fall än lyssnar till offrets berättelse. Kanske för att vi hellre talar om övergrepp som naturkatastrofer – något oundvikligt – än erkänner att det är vi själva som håller i det skyddande paraplyet.

Den verkligt skrämmande frågan är inte hur det kunde hända – utan varför det fortfarande händer, inför öppen ridå, trots att vi borde veta bättre.