Marika Carlsson är ett smittsamt fnissigt hormonmonster – mest för klimakteriekvinnor

Marika Carlsson kliver in på scenen iklädd en mjukglansig kostym. Med självsäker hållning och glimten i ögat presenterar hon sig som ”klimakteriedoula” – en titel som genast lockar fram skratt från publiken. Det är startskottet på hennes nya ståuppturné som träffar mitt i prick hos en specifik målgrupp.

I lokalen denna kväll sitter nästan uteslutande kvinnor. Faktum är att uppskattningsvis 98 procent av besökarna är kvinnor i åldersspannet 50 till 70 år. De reagerar inte som en traditionell ståuppublik – de vrålar, hejar och applåderar med en intensitet som mer påminner om stämningen på en rockkonsert.

Fenomenet är intressant ur ett kulturellt perspektiv. Klimakteriet, länge ett tabubelagt ämne i samhället, har under senare år allt mer kommit att diskuteras öppet. Marika Carlssons beslut att bygga en hel föreställning kring temat visar på en förändrad attityd och ett erkännande av kvinnors erfarenheter som länge förpassats till det tysta.

Det finns också en tydlig marknad för denna typ av underhållning. När nästan hela publiken består av kvinnor i en specifik ålderskategori signalerar det att det finns ett stort behov av igenkänning, skratt och gemenskap kring dessa erfarenheter. Det är något som underhållningsbranschen tidigare ofta förbisett.

Carlssons val att kalla sig ”klimakteriedoula” är dessutom ett intressant språkligt grepp. En doula är traditionellt en person som stöttar kvinnor under förlossning, och genom att överföra begreppet till klimakteriet skapar hon en association till en annan fysisk förändring som kvinnor genomgår – men som till skillnad från klimakteriet ofta uppmärksammas och firas.

Under föreställningen varvar Carlsson personliga anekdoter med mer allmängiltiga observationer. Hon rör sig smidigt mellan djupt personliga avslöjanden och bredare samhällskommentarer, vilket gör att hennes material får både värme och skärpa. Det är en balansgång som hon behärskar väl.

Publikreaktionen vittnar om hur sällan dessa kvinnor får se sina erfarenheter representerade på scen. Varje skämt om nattliga svettningar, humörsvängningar eller kroppsliga förändringar möts av igenkänning och befriande skratt. Det uppstår en särskild gemenskap i rummet – en känsla av att ”äntligen får vi skratta åt detta tillsammans”.

Ur ett större perspektiv kan Carlssons turné ses som en del av en växande trend där kvinnors hälsofrågor och livserfarenheter tas på större allvar inom kulturen. Flera svenska komiker, författare och skådespelare har under senare år valt att lyfta dessa ämnen i sina verk.

Det är också värt att notera att åldersspannet i publiken – 50 till 70 år – representerar en köpstark grupp som kulturvärlden ofta glömmer bort. Dessa kvinnor har både tid och pengar att lägga på kultur, men utbudet som specifikt riktar sig till dem är fortfarande begränsat.

Carlssons föreställning skapar ett rum där dessa kvinnor inte bara blir sedda och hörda, utan också får skratta åt de ibland absurda aspekterna av en naturlig del av livet. Genom att använda humor som verktyg normaliserar hon klimakteriet och gör det mindre skrämmande.

Energin som flödar mellan scen och salong under kvällen är påtaglig. När Carlsson avslutar sitt set står det klart att hon har lyckats med något som få ståuppkomiker gör: att skapa en föreställning som både underhåller och fyller ett verkligt behov hos en specifik publik.

I en tid när underhållningsbranschen ofta jagar yngre målgrupper och breda koncept, visar Marika Carlsson att det finns stor potential i att istället fördjupa sig i specifika livserfarenheter. Hennes turné är ett exempel på hur humor kan vara både inkluderande och avgränsande på samma gång – och hur kraftfullt det kan vara när människor får skratta åt sina gemensamma upplevelser.