Ulrika Nielsens ”Corpus & Animus” avslutar poetisk trilogi om kropp och medvetande

Mitt hjärta slår på skärmen framför mig. Klaffarna öppnas och stängs i en rytmisk dans som upprätthåller livet, helt oberoende av mitt medvetande. Det är denna fascinerande distans mellan kropp och jag som Ulrika Nielsen utforskar i sin nya diktsamling ”Corpus & Animus”, den avslutande delen i vad författaren själv kallar en ”oplanerad trilogi”.

Boken inleds vid en hjärtkliniks ultraljudsenhet med en stark observation: ”Jag såg mitt eget hjärta.” Nielsen reflekterar över hjärtklaffarnas mekaniska rörelse – ”så små och så starka, tålmodiga och hängivna uppdraget” – samtidigt som hon konstaterar att ”ett hjärta vet inte var det är och vem det tjänar, vet inte att jag finns.”

Denna klyfta mellan det kroppsliga och det mentala löper som en röd tråd genom samlingen. Liksom i trilogins tidigare delar – ”Korta texter om det öppna och oförklarade” (2019) och ”Tingen” (2020) – rör sig Nielsen ledigt över genregränserna. Den senare delen nominerades för övrigt till det prestigefyllda Runebergpriset, en av Finlands mest betydelsefulla litterära utmärkelser.

Den finlandssvenska författaren växlar smidigt mellan prosa och poesi. Hon citerar både fysikern Ulf Danielsson och poeten Emily Dickinson, vilket visar på hennes breda referensram och förmåga att knyta samman naturvetenskap och humanistiska perspektiv. Nielsens särskilda humor skymtar också fram i texten, som när en läkarstudent förvirrat noterar orimligt långa kaféköer innan insikten kommer: ”det är kanelbullens dag.”

Trots de filosofiska och ibland svindlande reflektionerna behåller Nielsen alltid en förankring i vardagen. Det är just denna balans mellan det djupt existentiella och det vardagliga som ger texterna deras kraft. I den tidigare delen ”Tingen” kunde en vanlig ormbunke visa sig bära på oanade betydelser när den härstammar från en avliden faster.

”Corpus & Animus” uppnår kanske inte riktigt samma överraskningseffekt som tidigare delar i trilogin. När fokus redan från början ligger på kroppen och själen, som är så laddade med mening, blir den litterära sensationen mindre oväntad. Vi förväntar oss att bli berörda och blir det också.

Men det är de poetiska bilderna som etsar sig fast, som när Nielsen skriver: ”Du känner att du är fast förankrad i världen men om ditt hjärta slutar slå lossnar förtöjningarna på tre minuter. En liten rökpelare kan anas ovanför din kropp medan du pressas genom den glesa väven och glider ur kronologin.”

Boken ställer grundläggande frågor: Var börjar människan, och var slutar hon? Hur hänger jaget, själen och kroppen ihop? Liksom trilogins första del handlar även denna om ”det öppna och oförklarade”. Nielsen öppnar medvetandet mot det oförklarliga inom oss, som bara blir märkligare ju längre in man tittar.

”Varje atom i en människas kropp har sitt ursprung i exploderade stjärnor,” skriver hon i en passage som är både vetenskapligt korrekt och samtidigt nästan omöjlig att fullt ut ta in. Det är denna dubbla blick – den vetenskapliga precisionen kombinerad med poetisk förundran – som gör Nielsens texter så träffande.

Genom hela trilogin har Nielsen visat en särskild förmåga att göra det vardagliga främmande och ge det välbekanta ny lyster. I ”Corpus & Animus” fortsätter hon denna utforskning av kroppen som både välbekant hemvist och främmande landskap, som när en kvinna plötsligt blir medveten om sin mjälte och förvirrat försöker lokalisera den genom att känna på sin buk.

Sammantaget bildar de tre böckerna en enhetlig poetisk meditation över tillvarons mest grundläggande villkor – att befinna sig i en kropp som både är och inte är ”jag”. När förtöjningarna en dag lossnar och vi glider ur kronologin, vad blir då kvar? Nielsens poesi ger inga enkla svar, men den berikar frågorna.