Diplomatin återvänder till den internationella arenan

I en värld som ofta domineras av auktoritära ledare och muskelspel har diplomatin som säkerhetspolitiskt verktyg länge ansetts vara på tillbakagång. Men den nyliga konflikten om Grönland mellan USA och Danmark visar att diplomatiska insatser fortfarande kan vara avgörande när internationella spänningar uppstår.

När Donald Trump framförde hot kring Grönland var det inte militära påtryckningar som fick honom att backa. Enligt Mujtaba Rahman, Europachef på riskanalysföretaget Eurasia Group i London, demonstrerar konflikten snarare att ”diplomatin är tillbaka”. Rahman valde att skippa ekonomiforumet i Davos för att istället tillbringa veckan i Köpenhamn med Danmarks säkerhetspolitiska beslutsfattare.

Därifrån kunde han på nära håll observera hur Danmark samordnade sin strategi gentemot Trump tillsammans med europeiska nyckelaktörer, inklusive Frankrikes president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. En kombination av hot och smicker användes där Danmark effektivt utnyttjade sin mjuka makt för att ena sina allierade och höja priset för Trumps utspel.

Danmarks trovärdighet som en mindre men respekterad aktör på den världspolitiska scenen var avgörande i denna diplomatiska manöver. Det var inte Danmarks militära styrka som avskräckte Trump, utan snarare ekonomiska hot som fick honom att tänka om. När den danska pensionsfonden AkademikerPension meddelade att de skulle sälja amerikanska statsobligationer till ett värde av 100 miljoner dollar sändes starka signaler till finansmarknaderna om att Europa var berett att ”sälja USA”.

”Det var marknadens påtryckningar som fick Trump att svänga,” förklarar Rahman. Danmarks trovärdighet gav dessa ekonomiska signaler tyngd och genomslag, då de indikerade för Wall Street att konflikten kunde få vidare konsekvenser. Ekonomihistorikern Adam Tooze drar liknande slutsatser i sitt nyhetsbrev: ”Att marknaden skakade beror inte på Grönland i sig, utan på att konflikten blottade den ansvarslösa kärnan i MAGA-rörelsen.”

Danmarks mjuka makt försvårade också Trumps försök att legitimera konflikten för den amerikanska befolkningen. Trots presidentens betydande kommunikationsresurser visade en undersökning från Reuters/Ipsos i januari att endast 17 procent av amerikanerna ansåg att Trumps agerande var befogat. Danmarks positiva internationella anseende gjorde det svårare för Trump att eskalera situationen utan politiska konsekvenser.

Detta exempel illustrerar hur små länder kan använda sitt kulturella inflytande och anseende som ett säkerhetspolitiskt verktyg. Historikern Nicholas Cull kallar detta fenomen för ”reputational security” – länder som åtnjuter internationell sympati har större sannolikhet att få stöd vid externa hot. Det är ofta utsatta länder som Ukraina, Litauen, Taiwan och Sydkorea som mest sofistikerat använder mjuk makt som diplomatiskt skydd.

I Sverige har det dock framförts kritik mot att säkerhetspolitiska diskussioner, som exempelvis vid konferensen Folk & Försvar, saknar fokus på den mjuka maktens roll. Representanter från Försvarshögskolan och olika fackförbund har påpekat att Sverige behöver ta lärdom av hur länder som Ukraina och Sydkorea använt kulturell diplomati i kristider.

Statsvetaren Joseph Nye, som myntade begreppet ”soft power” 1989, har tidigare lyft fram Danmark som ett exempel på ett land som framgångsrikt kombinerar mjuk och hård makt. Landet odlar skickligt en image som charmigt och tryggt, med hög livskvalitet och progressiva värderingar, samtidigt som det visar handlingskraft i försvarspolitiken, inte minst genom sitt omfattande militära bistånd till Ukraina.

Denna moraliska trovärdighet riskerar dock att undermineras när Danmark, liksom andra europeiska länder, börjar överge sina humanitära ideal. Danmarks statsminister Mette Frederiksen talar om att stärka landets ”andliga kapital” samtidigt som hon samarbetar med Italiens Giorgia Meloni för att genomdriva en allt hårdare migrationspolitik.

”Europa har inte råd att glömma den grundläggande sanningen att värderingar och principer inte är en lyx som kan läggas åt sidan när trycket ökar. Att försvara dem är inte naiv idealism – det är en strategisk nödvändighet,” skrev Thy Nguyen, ordförande för Jacques Delors Centre, tidigare i vinter.

Om Danmark ska fungera som en förebild för ett självständigt Europa som kan stå emot påtryckningar från USA under Trump, kan landet inte samtidigt anamma de idéer som utgör kärnan i Trumps politik. Den diplomatiska framgången i Grönlandsfrågan visar att mjuk makt kan vara ett effektivt verktyg, men bara om den grundas i konsekventa värderingar.