Den amerikanska revolutionen – Trumps inflytande över global politik oroar

Det har inte ens gått ett år sedan Donald Trump svors in som president för andra gången, men världen tycks redan ha förändrats i grunden. Statsvetaren Ian Bremmer har nyligen beskrivit vad han kallar ”den amerikanska revolutionen” – Trumps försök att omforma amerikansk demokrati – som den mest betydelsefulla världspolitiska händelsen sedan Sovjetunionens kollaps.

Till skillnad från Trumps första period i Vita huset har hans antidemokratiska ambitioner nu tydligt antagit en global dimension. Europas försök att hantera detta hot har hittills visat sig vara misslyckade.

Europeiska ledares strategi med smicker och eftergivenhet har endast gjort Trump mer aggressiv. En insikt som framkommit under tio års bevakning av Trump är att han framför allt föraktar svaghet. Det säger något att New Yorks nye borgmästare Zohran Mamdani, som öppet kritiserat Trump, behandlats med större respekt i Vita huset än någon europeisk ledare.

Symboliskt nog eskalerade Trumps senaste hot mot Grönland exakt på femårsdagen av attacken mot Kapitolium i Washington, där hans anhängare misshandlade över 150 poliser och försökte mörda talmannen. Trump har sedermera benådat samtliga inblandade. Den huliganism som präglar hans inrikespolitik har nu även blivit ett kännetecken för hans utrikespolitik.

Europas politiska analytiker söker förtvivlat efter förklaringsmodeller för Trumps geopolitiska agenda. Man talar om en så kallad ”Donroe-doktrin” – en omarbetning av 1800-talets Monroe-doktrin som innebar att USA fokuserade på de amerikanska kontinenterna och lämnade Europa ifred. Trumps version syftar istället till att aktivt splittra den europeiska enigheten.

Många intellektuella försöker förstå Trump genom politisk filosofi och organiserar konferenser där man diskuterar om hans ideologiska rötter finns hos tänkare som Hayek, Sam Francis eller i den italienska proto-fascismen. Men en mer rättvisande förklaring till Trumps utrikespolitiska filosofi kan hittas i hans ökända uttalande från Access Hollywood-videon där han skröt om sexuella övergrepp: ”När du är en stjärna så låter de dig göra det.” Detta är förbrytarens logik – friheten att agera hänsynslöst mot vem som helst.

Denna vision artikulerades nyligen explicit av Stephen Miller, den kanske viktigaste ideologen bakom Trump. I en tv-intervju förklarade Miller öppet att de starka ska styra världen och de svaga får anpassa sig.

Miller är inte någon djupsinnig politisk filosof, men han uppvisar en anmärkningsvärd konsekvens i sin världsbild, präglad av en uppväxt i Kalifornien där han kände sig isolerad som högerradikal. Ett videoklipp från hans gymnasietid visar hur han upprört protesterar mot att behöva plocka upp skräp när ”vi har gott om vaktmästare som får betalt för att göra det.”

Till skillnad från många av Trumps medarbetare, som lämnat efter ett par år av förödmjukelser och hot, har Miller lojalt stannat vid Trumps sida i elva år. De delar mer än bara en ideologi – de delar en människosyn. Om Kinas Xi Jinping har Wang Huning som chefsideolog och George W Bush hade Karl Rove, har Trump nu sin ”hjärna” i Miller, en man som sällan framträtt offentligt utan att uttrycka hat mot icke-vita.

Den chauvinistiska världsbild som förenar Trump och Miller skulle dock inte ha fått sin maktposition om inte starka ekonomiska intressen stod bakom. Majda Ruge, expert vid Council of Foreign Relations, pekar i Foreign Policy på två huvudsakliga mål med Trumps geopolitik: att återintegrera Ryssland i världsekonomin för lukrativa energiaffärer med amerikanska företag, samt att skapa obegränsad frihet för Silicon Valley och andra amerikanska storföretag. Båda målen kräver en försvagad EU som inte kan hävda demokratiska regler och normer.

I början av 1900-talet talade president Woodrow Wilson om att skapa ”a world safe for democracy” – en värld där demokratin är trygg. Trumps utrikespolitiska vision handlar istället om att undergräva demokratin för att skapa en värld där oligarkerna kan känna sig trygga.