Paris omvandling under Anne Hidalgo – en demokratisk stadsrevolution

Efter tolv år som Paris borgmästare närmar sig Anne Hidalgo slutet på sin ämbetsperiod. Under hennes ledning har den franska huvudstaden genomgått en av de mest omfattande stadsomvandlingarna sedan Baron Haussmanns berömda stadssanering på 1800-talet. Men till skillnad från sin föregångare, som agerade på uppdrag av kejsar Napoleon III, har Hidalgos reformer utgått från demokratiska principer med fokus på inkludering snarare än exkludering.

Förändringarna i stadsmiljön är både konkreta och imponerande. Biltrafiken och luftföroreningarna har halverats, vilket förvandlat Paris från en av Europas mest förorenade stadskärnor till en av de grönaste. För stadens invånare innebär detta en märkbart förbättrad livskvalitet och minskade hälsorisker, särskilt för barn som nu växer upp i en miljö med betydligt renare luft.

Infrastrukturen har också genomgått en dramatisk förvandling. 130 mil nya cykelbanor har anlagts, vilket gjort Paris till en betydligt mer cykelvänlig stad. Den tidigare hårt trafikerade flodbanken längs Seine har förvandlats från en bullrig transportled till ett av Europas mest uppskattade offentliga rum. Vid över 300 skolbyggnader har parkeringsplatser och bilvägar ersatts med trädgårdar och lekplatser, och planer finns för att renovera Champs-Élysées med 15 000 kvadratmeter nya grönområden.

Men det är kanske i förorterna, där majoriteten av Paris befolkning bor, som Hidalgos reformer har gjort störst skillnad. Andelen subventionerade bostäder har utökats och utgör nu en tredjedel i många områden. En massiv utbyggnad av kollektivtrafiken, med mer än 60 nya tunnelbanestationer och snabbare pendeltåg, har halverat restiden för arbetspendlare från ytterområdena.

Trots kritik om ”disneyfiering” och gentrifiering som skulle gynna enbart de välbeställda, visar verkligheten att reformerna främst gynnat låginkomsttagare och familjer i utkanten av staden. För boende i norra Paris betongförorter har pendlingstiden till arbetet i många fall reducerats från 45 minuter till 15 minuter, vilket ger tillbaka värdefull tid till vardagslivet – uppskattningsvis ett helt dygn per månad.

Dessa framgångar har dock inte fått den uppmärksamhet de förtjänar i den internationella politiska debatten. När världsledare samlas på konferenser i Davos eller Doha hamnar urban politik sällan högt på dagordningen. Detta samtidigt som högerpopulismen vinner mark med påståendet att progressiva krafter inte kan erbjuda konkreta förbättringar för vanliga människor.

Hidalgos Paris är inte ensamt om denna typ av reformer. I Boston har borgmästare Michelle Wu utökat byggandet av subventionerade bostäder till de högsta nivåerna på 25 år och lanserat gratis busstrafik i ekonomiskt utsatta områden. I Amsterdam har borgmästare Femke Halsema fokuserat på att bekämpa stigande levnadskostnader genom att reglera korttidsuthyrningar, förhindra utförsäljning av hyresbostäder och renovera äldre byggnader med fokus på både klimat och ekonomisk tillgänglighet.

Liknande initiativ syns i städer som Manchester, Bristol och Barcelona, där lokala ledare implementerar reformer som konkret förbättrar livet för vanliga familjer. Dessa städer har blivit laboratorier för demokratisk förnyelse där den gröna omställningen kopplas till social rättvisa, så att städerna förblir tillgängliga för alla, inte bara de mest välbeställda.

Trots dessa framgångar har Paris politiska aktivister och medier varit mindre framgångsrika med att lyfta fram Hidalgos prestationer. Detta kan få konsekvenser i det kommande borgmästarvalet, där den konservativa populisten Rachida Dati, trots korruptionsanklagelser, har reella chanser att ta över efter Hidalgo.

Exemplen från Paris, Boston, New York och Amsterdam visar ett alternativt politiskt narrativ för 2000-talet – en berättelse där politik fortfarande kan åstadkomma metodiska förbättringar i miljontals människors vardag, bortom nationalism och antivetenskapliga strömningar.