Mascha Schilinski: ”Minnen av det förflutna göms i kroppen”

När den tyska filmen ”Sound of falling” premiärvisades i Cannes våren 2025, kunde man höra en nål falla i salongen. Endast den atmosfäriska filmmusiken, med Anna von Hausswolffs låt ”Stranger”, bröt den andäktiga tystnaden bland publiken. Den drömska tidsresan genom fyra nedslag i den tyska historien – från första världskriget till nutid – lämnade åskådarna i tystnad.

Efter visningen flödade jämförelser med Michael Hanekes ”Det vita bandet” och Edgar Reitz mäktiga ”Heimat” bland festivalbesökarna. Ett imponerande mottagande för regissören Mascha Schilinski, en total nykomling i Guldpalmstävlingen som tidigare endast gjort elevfilmen ”Dark blue girl” på filmskolan i Baden-Wurttemberg.

Många i Cannes kunde inte sluta reflektera över de kvinnoöden som spöklikt och ofta ordlöst länkades samman i filmen. Berättelsen kretsar kring nedärvda trauman, krig och övergrepp som präglat generationer av kvinnor. Trots att en Guldpalmsvinst verkade inom räckhåll, lämnade den Berlinfödda regissören festivalen med Juryns pris – en betydande utmärkelse i sig.

Schilinski själv verkar nästan lite främmande inför sin egen skapelse, som om den vore en metafysisk upplevelse. Hon uttrycker fortfarande förvåning över den kreativa process som ledde fram till Cannes röda matta.

”Det här var inte en film som vi letade efter. Den liksom kom till oss,” berättade Schilinski när hon besökte Stockholms filmfestival i november, iförd svarta kläder.

Hon framhåller två avgörande faktorer bakom den eteriska, poetiska och våldsamma ”Sound of falling”. Den första var de omfattande samtal hon förde med sin bästa vän och medmanusförfattare Louise Peter om personliga minnen och hur omvälvande händelser formar minnen som påverkar efterlevande både psykiskt och fysiskt. Sådana ämnen är kanske inte ovanliga för två tyska kvinnor födda kort innan Berlinmurens fall, när det delade Tyskland skulle återförenas.

”I nästan två år samtalade vi 8-10 timmar om dagen om våra egna familjer och vilka hemligheter som har dolt sig där,” förklarar hon.

Den andra avgörande faktorn var upptäckten av en gammal kringbyggd bondgård från förra sekelskiftet i Altmark i östra Tyskland. Huset hade stått tomt i ett halvt sekel, men mycket av den ursprungliga inredningen fanns kvar. Under coronapandemin, när Tyskland var nedstängt, slog de sig ner där. Snart upptäckte de att husets själ förlöste den historia de länge försökt fånga.

”När vi kom dit blev vi helt besatta av att ta reda på vilka som bott där tidigare och vad som hänt dem. Det verkliga fyndet var ett gammalt fotografi av tre flickor från 1920 som tittade rakt in i kameran, rakt på oss, från exakt samma plats där vi hittade bilden,” berättar Schilinski.

”Fotot gjorde också att vi hittade nyckeln till det vi ville berätta, att tid och plats är förbundna. Det var en så speciell känsla att vi kunde stå och fippla med våra mobiler på exakt samma plats på gården där kvinnorna på bilden stått och upplevt saker i andra tider. Det var en väldigt stark känsla av förgänglighet,” tillägger hon med en drömmande blick.

Schilinski ville att filmen skulle kännas som ett minne från det förflutna som man egentligen inte har tillgång till men som sätter sig i kroppen. Hon strävade efter att gestalta hur en person som genomgått skamfyllda upplevelser förtränger dem, men ändå bär minnena inom sig. ”De bilder vi ser i filmen är naturligtvis viktiga, men de vi inte ser, som man måste föreställa sig själv, är egentligen viktigare,” förklarar hon.

Under sin research om livet i Altmarktrakten hittade Schilinski och hennes kollega två gamla böcker med idealiserade beskrivningar av en idyllisk landsbygd. Men bakom dessa förskönande skildringar dolde sig en skakande verklighet.

”Plötsligt kunde det stå meningar som att ’pigan måste göras ofarlig för männen’ eller så säger en piga själv att hon ’levt sitt liv förgäves’. Det var slående hur mycket våld som fanns i kvinnornas liv, såväl det som de själva utförde, som det de drabbades av. Allt var väldigt pragmatiskt beskrivet, som om det vore en naturlag,” säger Schilinski, som inkorporerat flera scener där övergrepp och hot vilar tungt över bilderna.

För Schilinski står barnens blickar i centrum av berättelsen. Hon framhåller rollfiguren Alma, spelad av Hanna Heckt med finska rötter, ett barn som bor på gården i början av förra seklet och ständigt konfronteras med döden.

”För mig handlar nästan allt i filmen om vad barnen ser och vad de upplever,” säger Schilinski, som växte upp på filminspelningar då hennes mor var regissör. Innan hon själv följde i moderns fotspår arbetade hon som rollsättare, med särskilt fokus på barnskådespelare.

Filmen rör sig genom olika tidsperspektiv som ibland överlappar varandra – från världskrigens kaos till DDR-diktaturens förtryck och in i samtiden.

”Från början hade vi ingen föreställning om att kvinnor och barn skulle stå i fokus, men efter alla studier och samtal insåg vi att detta var och förblev deras historia,” avslutar hon.

”Sound of falling” har vunnit omfattande erkännande internationellt och är femfaldigt nominerad inför Europeiska filmgalan. Filmen vann pris för bästa regi på Stockholms filmfestival 2025 och finns med på kortlistan för en Oscar i kategorin bästa internationella film. Svenska biobesökare kan se filmen från och med den 9 januari 2026.