Narcissistisk uppkomling mördar brackor på löpande band

Efter finansiella struptag – ”How to make a killing” jagar de rika

Den amerikanska dramakomedien ”How to make a killing” ansluter sig till en växande skara filmer som riktar udden mot de extremt förmögna. Med Glen Powell i huvudrollen som den hämndlystne uppkomlingen Becket Redfellow, levereras en historia som varken utmärker sig som särskilt nyskapande eller minnesvärd.

I en tid då klyftan mellan samhällets rikaste och resten av befolkningen växer sig allt djupare, dyker allt fler filmer och tv-serier upp som behandlar klasskillnader. Ibland görs det med elegant satir som i ”The White Lotus”, ibland med mer trubbiga medel som i ”Crazy rich Asians”. John Patton Fords ”How to make a killing” placerar sig någonstans i mitten av denna skala – en historia med potential som inte riktigt når hela vägen fram.

Berättelsen presenteras genom Becket Redfellows egna ord när han sitter och väntar på sitt dödstraff i fängelset. Vi får följa hans uppväxt med en ensamstående, ung mamma som blivit förskjuten av sin överklassfamilj efter att hon blev gravid som 18-åring. Trots detta förblir Becket av oklara anledningar en möjlig arvinge till familjens förmögenhet, men med flera kusiner före honom i successionsordningen verkar arvet avlägset – såvida inte något skulle hända hans släktingar.

Filmen har färdats en lång väg till bioduken. Projektet har funnits i produktionslimbo sedan 2014, vilket kanske förklarar varför den känns något daterad i sin ansats. Regissören John Patton Ford, som tidigare stod bakom ”Emily the Criminal”, försöker skapa en komisk mordgåta berättad ur mördarens perspektiv, med inslag av film noir och en cynisk berättarröst som för handlingen framåt. Tyvärr blir resultatet en film som inte riktigt fördjupar sig i någon av dessa genrer.

Glen Powell, som tidigare setts i Richard Linklaters ”Hit man”, gör vad han kan med rollen som Becket. Karaktären är tunt skissad och pendlar mellan att vara en fullfjädrad sociopat och en kärleksfull person, utan att någonsin bli särskilt intressant eller trovärdig. Powell, som ibland beskrivs som en budget-version av Tom Cruise, lyckas inte ge Becket det djup som rollen kräver.

I filmens avsnitt där Becket slår sig fram i finansvärlden finns uppenbara paralleller till ”American Psycho”, men jämförelsen gör ”How to make a killing” en björntjänst. Där Christian Bales porträtt av Patrick Bateman skapade en ikonisk skildring av Wall Street-kulturens ytlighet, blir Powells karaktär betydligt mer anonym.

Margaret Qualley spelar Julia, en central karaktär i berättelsen, men hennes talang får begränsat utrymme i det tämligen förutsägbara manuset. Även Ed Harris medverkar i en biroll som inte gör hans skådespelarförmåga rättvisa.

Trots kritiken finns det ljuspunkter. Fotot är välkomponerat med en följsam kamera som skapar en behaglig visuell upplevelse. Filmen innehåller också inslag av humor och några kreativa bildövergångar som lyfter helhetsintrycket. Dessutom levererar slutet en överraskande konsekvens som förbättrar eftersmaken.

Filmen, som har biopremiär nu, har tilldelats två av fem möjliga stjärnor av kritikerna. Detta placerar den i kategorin ”sevärd men inte oumbärlig” – något som kanske bäst summerar denna salongsfähiga men i slutändan ganska försumbara produktion.

För den som är intresserad av mer minnesvärda skildringar av arvstvister rekommenderas istället Thomas Vinterbergs ”Arvet” från 2003, HBO:s hyllade ”Succession” eller den kommande ”Nepobaby” som har premiär 2025.

I slutändan blir ”How to make a killing” ytterligare ett exempel på hur fiktion försöker ge publiken en ställföreträdande hämnd på den rikaste procenten i samhället. Men precis som i verkligheten är det oftast de extremt förmögna som skrattar hela vägen till eftertexterna.