Nattsvarta dansen ”Deepstaria” är som ett underbart undervattensdisco

Koreografen Wayne McGregor tar sin publik på en djupdykning i existensens mysterier med sin senaste föreställning ”Deepstaria”. Med hjälp av sofistikerad teknologi och dansarnas fysiska uttryck skapar han ett verk som utforskar gränslandet mellan oändlighet och ändlighet.

I detta högteknologiska scenkonstverk bjuds publiken in till en meditation över vår existens. McGregor, som länge varit känd för sina innovativa koreografier där teknologi och mänskliga kroppar möts, fortsätter att tänja på gränserna för vad danskonst kan vara och förmedla.

Föreställningen ”Deepstaria” tar sitt namn från en sällsynt djuphavsmanet, vilket ger en fingervisning om de oceaniska djup McGregors verk utforskar – både bokstavligt och bildligt. Likt havsdjupens mystiska varelser rör sig dansarna genom ett landskap som känns både främmande och märkligt bekant.

Det är slående hur McGregors koreografi lyckas förmedla komplexa existentiella teman genom kroppens språk. Dansarna navigerar genom rummet med precision samtidigt som deras rörelser bär på en inneboende sårbarhet som skapar omedelbar resonans med publiken.

Den visuella gestaltningen förstärks av avancerad ljussättning och digitala projektioner som skapar ett föränderligt universum på scenen. Dessa teknologiska element fungerar inte bara som bakgrund utan blir aktiva medspelare i föreställningen, vilket skapar ett multidimensionellt uttryck.

McGregor, som är resident koreograf vid Royal Ballet i London och har arbetat med allt från opera till film, har alltid haft en förmåga att överskrida konstformernas traditionella gränser. I ”Deepstaria” är detta särskilt tydligt när dansarna interagerar med det digitala landskapet på sätt som utmanar vår uppfattning om fysiska begränsningar.

Musikens roll i föreställningen kan inte underskattas. De elektroniska kompositionerna skapar en ljudbild som förstärker känslan av att befinna sig i ett gränsland – kanske mellan medvetande och omedvetande, eller mellan mänskligt och artificiellt. Rytmerna pulserar ibland likt hjärtslag för att sedan upplösas i atmosfäriska landskap.

Särskilt anmärkningsvärt är hur föreställningen lyckas vara både intellektuellt stimulerande och emotionellt engagerande. Trots de abstrakta koncepten och den högteknologiska inramningen finns det en djupt mänsklig kärna i verket som skapar kontakt med publiken på en närmast intuitiv nivå.

I en tid då mycket av vår vardag präglas av digitala gränssnitt och virtuella verkligheter, ställer McGregors arbete viktiga frågor om vad det innebär att vara människa. ”Deepstaria” blir därigenom inte bara en estetisk upplevelse utan även en filosofisk reflektion över vår plats i ett ständigt föränderligt universum.

Dansarna förtjänar särskilt erkännande för sin förmåga att förkroppsliga McGregors vision. Deras tekniska skicklighet kombineras med ett uttrycksfullt djup som gör de abstrakta idéerna påtagliga och levande. I deras rörelser finns både precision och improvisation, kontroll och övergivande.

För den som är bekant med McGregors tidigare verk, som ”Autobiography” och ”Entity”, representerar ”Deepstaria” både en fortsättning och en fördjupning av hans konstnärliga utforskning. Hans intresse för gränssnittet mellan kropp och teknologi, mellan vetenskap och konst, har här nått nya höjder.

Det är fascinerande att se hur en konstform så rotad i det fysiska – dansen – kan användas för att utforska det metafysiska. I ”Deepstaria” blir kroppen ett verktyg för att närma sig de stora frågorna om tid, rum och medvetande.

För publiken blir upplevelsen omslutande. Att se föreställningen är inte att vara en passiv åskådare utan snarare att bli indragen i ett tillstånd där gränserna mellan scen och salong, mellan dansare och betraktare, mellan det individuella och det kollektiva, tillfälligt upplöses.

I slutändan är det kanske just denna upplevelse av gränsupplösning som är ”Deepstarias” största styrka. Under den timme föreställningen varar får vi möjlighet att, som recensenten uttrycker det, ”doppa oss i existentiella djup och våga vara i oändligheten och ändligheten en stund”. I vår fragmenterade samtid är sådana ögonblick av sammanhang och kontakt alltmer sällsynta – och därför alltmer värdefulla.