Nigeriansk modernism får uppmärksamhet på Tate Modern

Titeln på Tate Moderns historiska utställning med modernism från Nigeria är lika enkel som den är djupt symbolisk: ”Art & independence”. Konst och självständighet. När Nigeria blev en självständig nation 1960, efter en lång tid av brittiskt kolonialvälde, var konsten och kulturen central för att ge befolkningen och landet självförtroende som en fri och oberoende nation.

Författaren Wole Soyinka återvände från dramastudier i Leeds för att utforska Nigerias gryende identitet och skapa en ny sorts västafrikanskt drama som förenade regionala traditioner med lärdomar från Shakespeare och Sofokles.

Panafrikanska idéer och négrituderörelsen präglade de tongivande konstnärerna. Men även bildkonsten påverkades av nya kontakter och ideologiska strömningar i omvärlden. Nigerias 1900-talskonst inspirerade såväl europeisk som afroamerikansk modernism samtidigt som många av konstnärerna hämtade intryck från dessa kontinenter, i den kroniska bumerang som är konstens ständiga färd över planeten.

Samlingsutställningen på Tate Modern visar allt detta. Den spänner över hela 1900-talet, med mer än 50 konstnärer och 300 verk från både Nigeria och den nigerianska diasporan, vilket sätter landets konstnärliga modernism i en global kontext.

En av de representerade konstnärerna är den i dag 93-årige Bruce Onobrakpeya, som i en intervju med BBC beskriver utställningen som ett historiskt ögonblick för nigeriansk konst ”där gamla idéer förflyttas till en modern tid”.

Det är en häpnadsväckande estetisk mångfald som visas upp, från Aina Onabolus majestätiska porträtt av Lagos eleganta elit på 1920-talet, till Nike Davies-Okundayes intrikata textiler som väver in lokal mytologi och färgsymbolik.

I Jonathan Adagogo Greens berömda fotografier från sekelskiftet ser vi kungen av Benin, i dagens östra Nigeria, efter att han avsatts under britternas brutala invasion 1897. Han sitter i handklovar på en brittisk lyxjakt, ett förkroppsligande av kolonialismens förödmjukelse. Därifrån var det en lång och mödosam resa till det kulturella självförtroende som präglar konsten på Tate Modern.

Många av konstnärerna befriar oss från den klaustrofobiska debatten om kulturell appropriering genom att själva explicit omfamna det geografiskt gränslösa och flytande i konsten.

Här finns exempelvis Uche Okeke, som på 1950-talet grundade Zaria Art Society och artikulerade en vision om konst som ”lånar fritt från andra kulturer och influenser”. Hans egna verk inspireras både av islamisk geometri och muralmålningarna av hans mammas släkt i norra Nigeria.

Curatorn Osei Bonsu säger till The Art Newspaper att Tate Moderns utställning förhoppningsvis påminner om att ”det fanns svarta konstnärer som reflekterade över svarthetens roll i historiskt måleri före Kerry James Marshall”.

Gränserna till det som i dag är landet Nigeria skapades av kolonialismen. Efter den brutala invasionen 1897 buntade britterna ihop mer än 200 olika etniciteter och kungadömen, med 500 språk och dialekter, till det som blev Brittiska Nigeria. Tusenåriga kulturella traditioner och ritualer, från olika religioner och språkområden, tvingades samexistera under det våldsamma brittiska styret.

När landet blev självständigt var det ingen självklarhet att den brokiga befolkningen skulle samlas kring en begriplig identitet. Klyftorna var enorma mellan fattiga ökenområden i norr och den rikare södern, där britterna investerat under kolonialåren. Splittringen lade grunden för sociala och politiska motsättningar, särskilt mellan landets muslimer och kristna.

Men som i många unga republiker gav kulturen, konsten och musiken befolkningen en chans att hitta meningsskapande berättelser. Inte som ett patriotiskt eller nationalromantiskt projekt styrt uppifrån, utan i en organisk process där den visuella konsten vi ser på Tate modern ofta rör sig i en parallell estetisk och politisk utveckling med litteraturen och musiken från samma perioder.

Utställningen speglar även det växande inflytande som Nigerias kultur har i dag, regionalt i Västafrika och än mer i västerländska metropoler som New York, Los Angeles, Paris och som sagt London. Under 2000-talet har den brittiska huvudstaden snarast blivit ett annex till Lagos för västafrikansk samtidskonst, musik, mode, litteratur och arkitektur.

Många av verken på Tate Modern refererar också till de konstskatter som länge förknippades med den region som i dag kallas Nigeria. Sedan självständigheten har landet ägnat sig åt en mödosam kamp för att få konstinstitutioner att återlämna dessa historiska verk, i synnerhet de berömda Beninbronserna, som kolonisatörerna plundrade eller köpte under tveksamma omständigheter.

Debatten om restitution har blivit tongivande på många västerländska museer de senaste åren, där bland annat Smithsonian i Washington, British Museum i London, Museum of Fine Arts i Boston och Humboldt Forum i Berlin gett löfte om att återlämna konstskatter.

Det tog nästan ett halvt sekel innan Nigerias kampanj gav verkliga resultat, som det ofta gör, men de senaste fem åren har vi sett en dominoeffekt där flera världsledande konstmuseer skrivit under kontrakt om att återlämna Beninbronserna. Denna kulturhistoriska korrigering gjorde det möjligt för Nigeria att bygga landets mest ambitiösa konstmuseum: The Museum of West African Art.

Planerna på museet offentliggjordes 2020 och det skulle ha öppnat i Benin City i november, men invigningen stoppades av protester och vandalisering. Detta efter en konflikt med det lokala kungadömet, som hävdar att det är deras familj som har rätt till bronserna.

Det är en sorglig utveckling i den långa processen för Nigeria att visa upp dessa historiska kulturskatter igen. Museum of West African Art har finansierats med mer än 25 miljoner dollar i donationer, från bland annat British Museum, Getty Foundation i USA, de tyska och franska regeringarna och den afroamerikanska konstnären Kehinde Wiley, som personligen lagt enorma resurser på att bygga upp en infrastruktur för konst och kultur i västafrikanska länder.

Museet i Benin City är ett gigantiskt komplex av byggnader som totalt spänner över 4 400 kvadratmeter, med gallerier, forskningsinstitut, skolor, en teaterscen och ett lyxhotell. Ambitionen är inte bara att skapa ett nytt konstmuseum utan att etablera ett nav för forskning, arkeologi och en ökad förståelse för regionens rika historia.

Den spektakulära huvudbyggnaden är ritad av den brittisk-ghananske stjärnarkitekten David Adjaye i samarbete med Lagosfirman MOE. Adjayes roll har bidragit till kontroverser kring museet, då han häromåret anklagades för sexuella trakasserier och maktmissbruk i sina professionella relationer. Adjaye har sedan dess avsagt sig många stora uppdrag.

Men den större kontroversen kring museets invigning gäller konflikten med kungafamiljen och de mer än 150 Beninbronser som återlämnats till museet från västerländska institutioner. 2023 skrev den dåvarande presidenten i Nigeria under ett dekret som gav kungariket Benin rätt till bronserna och kungens anhöriga har sedan dess attackerat museet och anklagat det för ”bedrägeri”.

Konflikten har nu fördröjt öppningen av museet på obestämd tid. Museet har inte skickat ut någon officiell kommunikation sedan början av november, då de förklarade att invigningen skjutits upp.

I stället för ett stolt ögonblick för Nigeria riskerar nu bråket att användas som en ursäkt för västerländska institutioner att behålla de konstskatter de en gång plundrade från landet.

I konsttidskriften Frieze riktar den nigerianske konstkritikern Ayodeji Rotinwa även kritik mot Nigerias inhemska elit, som kunde ha gjort mer för att stötta lokala konstprojekt och museer. ”Att det krävdes att Tate modern gjorde den definitiva utställningen med nigeriansk modernism borde göra våra eliter evigt generade” skriver Rotinwa. Det är också från västländer och inte från Nigerias snabbt växande överklass som de flesta donationerna till Museum of West African Art kommer.

Där skulle samtidigt en invigning fokuserad på Beninbronserna sannolikt ha överskuggat all den samtidskonst som fått allt mer global uppmärksamhet. Museets första utställning blir en uppdatering av hyllade ”Nigeria imaginary” i landets paviljong på Venedigbiennalen 2024. Den ansvariga curatorn Aindrea Emelife har samlat verk av ett dussintal erkända samtida konstnärer från Nigeria och landets diaspora, däribland Yinka Shonibare, Toyin Ojih Odutola och Abraham Onoriode Oghobase.

I Venedig fick utställningen dock kritik för att bara en av konstnärerna faktiskt var bosatt i Nigeria i dag; i den nya versionen ”Nigeria imaginary: Homecoming” har flera lokala namn därför lagts till. Det påminner om en annan utmaning för landet i dag: att så många konstnärliga begåvningar flyttat till London eller New York, medan de inhemska miljonärerna drar sig för att investera i kulturen.

Men när Museum of West African Art väl öppnar blir det en upprättelse för staden Benin City, som en gång var ett av Västafrikas kulturella nav. Vilande på det gamla kungadömets ruiner reser sig nu detta majestätiska museum.