Nisse: Hur kan en simpel keps värma så mycket?

I mitten av 1990-talet gjorde jag och min hustru en resa till Andalusien. I en omodern herrekipering i någon småstad köpte jag en grårandig gubbkeps – ett plagg som fram till dess varit helt främmande för mig. Trots min ålder, runt 30 år, tänkte jag ”varför inte?”

Jag trivdes faktiskt bra i kepsen men av ren nyfikenhet kom jag att pilla upp tråden som höll ihop kullen med skärmen, vilket gav kepsen dess typiskt tillplattade form. Med kullen uppfälld såg den helt annorlunda ut – mer som en lokförarmössa från tidigt 1900-tal, om än betydligt mindre elegant.

Det rationella hade varit att sy fast skärmen igen. Istället hamnade kepsen i samlingen av huvudbonader jag samlat på mig under olika resor – bland fezen, kufin, stråhatten och den stickade rastaluvan.

Nyligen, under en särskilt kall period, kunde jag inte hitta min vanliga vintermössa. Förvirringen efter en fönsterrenovering för mer än ett halvår sedan hade fortfarande inte lagt sig, och saker befann sig inte där de borde. Min ordinarie mössa är av det kärare slaget – den täcker båda öronen och kan knäppas under hakan, påminnande om en flygarluva från första världskriget. Till skillnad från de toppluvor jag alltid försökt undvika sitter den inte åt på ett obehagligt sätt.

Med kylan som väntade utomhus påminde min hustru mig om att jag faktiskt hade köpt en ny gubbkeps under vår resa till London för inte så länge sedan. Den var i rutig tweed med kullen fäst i skärmen med hjälp av en praktisk tryckknapp.

Även om jag inte såg den som en riktig vintermössa, ansåg jag den vara bättre än inget och gav mig ut i vinterkylan. Till min stora förvåning upptäckte jag att kepsen var genuint varm – så varm att det knappt spelade någon roll att öronen fortfarande var oskyddade.

För en trettiogradig Norrlandsvinter skulle detta skydd naturligtvis vara otillräckligt, men på Stockholms isiga gator kunde jag promenera omkring och känna mig överraskande väl rustad mot kylan, trots det enkla plagget. Jag måste medge att min tunna flygarluva, trots sin heltäckande design, aldrig har värmt lika effektivt.

Det finns kanske en viss poetisk rättvisa i situationen. Nu när jag åldrats och blivit en faktisk ”gubbe” i alla andra avseenden, är det kanske bara passande att jag till slut omfamnar gubbkepsen också. Det var kanske rent av på tiden.

I mitt liv har jag samlat på mig många huvudbonader från olika kulturer och traditioner – var och en med sin egen historia och ursprung. Men det är något särskilt med den klassiska gubbkepsen, ett plagg som länge varit förknippat med äldre generationer i Sverige och många andra länder.

Tweedkepsen jag köpte i London har anor från brittisk landsbygdskultur, där plagget fungerat både som ett praktiskt skydd mot väder och vind och som en klassmarkör för arbetarklassen. Idag har kepsen återfått popularitet bland både yngre och äldre generationer, särskilt i varianter av högkvalitativ ull eller tweed.

Det finns något beständigt i dessa traditionella plagg som överlever modets nycker. Medan moderna huvudbonader kommer och går, fortsätter den enkla kepsen att bevisa sitt värde genom generationer – praktisk, tidlös och, som jag nyligen upptäckt, förvånansvärt funktionell även i vår nordiska vinterkyla.