Nisse: Nämen, vad hände där?

Legendariska artister som gått bort på scenen – en omtumlande tradition

Förra söndagen markerade det sex år sedan den amerikanska singer/songwritern David Olney avled under ett framträdande på en festival i Florida. Mitt under sitt tredje nummer stannade han plötsligt upp, bad om ursäkt, slöt sina ögon och dog – utan att ens falla från stolen där han satt.

Olney undgick därmed pandemin som skulle komma, och under en period verkade det som att denna respekterade men relativt okända artist främst skulle bli ihågkommen för sitt dramatiska frånfälle. Så blev dock inte fallet. Hans låtar har fortsatt att uppmärksammas, och det har även visat sig att hans sätt att lämna jordelivet inte var särskilt unikt.

Vid närmare efterforskning framkommer det att ett överraskande stort antal artister har avlidit mitt under framträdanden, inför publik. Fenomenet är så pass vanligt att det nästan framstår som en naturlig yrkesrisk inom underhållningsbranschen.

Den sydafrikanska musiklegenden Miriam Makeba drabbades exempelvis av en fatal hjärtattack på scenen i italienska Castel Volturna år 2009, direkt efter att ha framfört sin klassiker ”Pata pata”. Den amerikanske ukulelespelaren Tiny Tim föll ihop under sitt paradnummer ”Tiptoe through the tulips” i Minneapolis 1996.

Bluesartisten Johnny ”Guitar” Watson hann knappt påbörja sitt första nummer i Yokohama 1996 innan hjärtat gav upp. För cajunmusikern Jo-El Sonnier inträffade det tragiska efter hans andra extranummer i Llano, Texas, så sent som 2024. Mark Sandman, frontfigur i bandet Morphine, kollapsade under en konsert i italienska Palestrina 1999, medan den kongolesiska stjärnan Papa Wemba föll ihop på scen i Abidjan, Elfenbenskusten 2016. I samtliga fall var hjärtattack dödsorsaken.

För komiker kan dessa plötsliga dödsfall skapa särskilt förvirrande situationer. När den brittiske komikern Tommy Cooper föll baklänges under en föreställning i London 1984 trodde publiken initialt att det var en del av hans akt och skrattade hjärtligt. Liknande förvirring uppstod när ståuppkomikern Ian Cognito kollapsade i engelska Bicester 2019, kort efter att ha skämtat om att drabbas av stroke. Publiken insåg först efter en stund att hans kollaps inte var en del av föreställningen.

En annan märklig incident inträffade när hälso- och fitnessexperten Jerome I Rodale medverkade i Dick Cavetts amerikanska tv-show 1971. Programmet, som spelades in några timmar före sändning, visades aldrig för tv-publiken. Studiopubliken bevittnade dock hur Rodale först förklarade att han aldrig mått bättre i hela sitt liv, för att sedan stilla somna in medan programledaren samtalade med en annan gäst.

Ett av de mer uppseendeväckande fallen är den indonesiska dangdutsångerskan Irma Blue, som 2016 blev biten av sin egen kobra på scenen i Karawang. Trots bettet fortsatte hon uppträda i ytterligare 45 minuter innan hon fördes till sjukhus, där hon senare avled.

En artist som paradoxalt nog blivit omtalad för att inte ha dött på scen är GG Allin, kanske rockmusikens mest kontroversiella personlighet. Trots återkommande uttalanden om att ta sitt liv under framträdanden, avled han 1993 i en mindre spektakulär heroinöverdos utanför scenen.

Dessa dramatiska avslut på konstnärers karriärer kan förefalla märkliga, men utgör samtidigt en påminnelse om livets skörhet och oförutsägbarhet. För många av dessa artister representerade scenen deras livsluft, och det finns något poetiskt i att de lämnade jordelivet mitt i utövandet av den konst de älskade. Deras musik och uppträdanden lever vidare långt efter att ridån fallit för sista gången.

Trots det oväntade slutet för dessa konstnärer är det i slutändan deras kreativa arv som består, inte de omständigheter under vilka de lämnade oss. David Olneys låtar, liksom alla dessa artisters verk, fortsätter att beröra nya generationer av lyssnare och fans, långt bortom de dramatiska ögonblick då deras skapare tog sitt sista andetag.