Nisse: …och försök sen att uttala det!

Den fascinerande världen av långa namn och ord

En av Monty Pythons mer svårtillgängliga sketcher handlar om en tysk kompositör vars namn sällan nämns bland de stora musikgeniers skara. Anledningen är inte hans bristande talang utan snarare att hans namn är så extremt långt att större delen av sketchens speltid går åt till att bara uttala det. De olika stavningsvarianter som florerar på internet omfattar drygt 400 bokstäver.

Men verkligheten överträffar ibland fiktionen. På 1900-talet levde en tysk-amerikansk man som kallade sig Hubert Blaine Wolfeschlegel­stein­hausen­berger­dorff Sr. Hans fullständiga namn bestod av inte mindre än 26 förnamn – ett för varje bokstav i alfabetet – och ett svindlande efternamn på 666 bokstäver. Namnet tycks dessutom ha expanderat ytterligare med åren, nästan som en levande organism.

Rekordet för längsta personnamnet innehas dock numera av nyzeeländaren Laurence Watkins, som systematiskt har adderat över 2200 förnamn till sitt ursprungliga namn. Bland dessa finns det svenska namnet Nils. För att hantera denna namnflora i officiella sammanhang har han ett sexsidigt appendix i sitt pass, och hans bedrift har givit honom en plats i Guinness rekordbok.

Detta skulle dock kunna betraktas som ett slags fusk. Ett mer ”naturligt” långt nyzeeländskt namn är kullen Taumatawhakatangihangakoauauotamateaturipukakapikimaungaroronukupokaiwhenuakitanatahu. Detta imponerande namn fick sin plats i popkulturen när Rupert Hine använde det som en rytmisk ingångssignatur till låten ”The Lone Ranger” med sin 1970-talsgrupp Quantum Jump, även om de verkar ha förlängt namnet ytterligare för att passa musikens rytm.

Inom populärkulturens värld finns det förstås också påhittade långord som har vunnit stor popularitet. Ett av de mest kända är ”Supercalifragilisticexpialidocious” från filmen ”Mary Poppins”, ett ord som i filmen tillskrivs magiska krafter. I Sverige fick ordet en egen tolkning när Thore Skogman sjöng in den svenska versionen: ”Superopti-mopsiskt-topp-i-pang-fenomenaliskt”.

Detta kreativa långord har inspirerat andra artister genom åren. Soulartisten Isaac Hayes döpte 1969 en låt till ”Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic”, och rapduon Outkast gav sitt debutalbum från 1994 titeln ”Southernplayalisticadillacmuzik”. Dessa är bara två exempel på hur långordstraditionen har levt vidare i musikens värld.

I en mer politisk kontext dök nyligen en variant upp under de amerikanska demonstrationerna mot vad demonstranterna uppfattar som en framväxande fascism. På en av protestskyltarna som syntes i tv-sändningar stod texten: ”Super-callous-fragile-racist-sexist-nazi-potus”. Ordleken är tydlig för den som känner till både Mary Poppins-referensen och förkortningen ”potus”, som står för President of the United States.

Långa ord och namn har en särskild dragningskraft på människor världen över. De utmanar oss språkligt och blir ofta föremål för både humor och kreativitet. Vissa är naturligt uppkomna genom århundraden av språkutveckling, medan andra är medvetet konstruerade för att imponera eller roa.

Oavsett om det handlar om verkliga geografiska platser som den nyzeeländska kullen, påhittade ord från populärkulturen eller politiska ordlekar, vittnar de långa ordbildningarna om människans lekfulla förhållande till språket. I en tid när kommunikation ofta reduceras till förkortningar och emojis, finns det något befriande i dessa motsatta ytterligheter – ord som tar plats, kräver uppmärksamhet och ibland till och med extra sidor i passet.