Dagdrömmeriets förlorade konst i prestationssamhället

I en värld som ständigt kräver vår uppmärksamhet och produktivitet finns det ögonblick när sinnet tar en paus från nuet. Det är under en konferens, i det ökänt sömniga passet efter lunch, som insikten träffar skribenten. När den tredje powerpointbilden lyser upp ansiktet och talaren fortsätter sitt monotona föredrag, öppnas plötsligt en dörr till något nästan bortglömt – dagdrömmeriets konst.

Det handlar inte om att glida in i en eftermiddagslur utan om att återupptäcka den euforiska känslan av att låta fantasin ta över, en upplevelse som många av oss hade nära till hands under barndomen men som sedan försvunnit i vuxenlivets effektivitetsjakt.

För skribenten tar minnena med tillbaka till barndomen i Rundvik. Som ensambarn satt han ofta på farstubrons betongplatta, strategiskt placerad nära hemmet med föräldrarna inomhus. Där, i trygghetens famn, kunde fantasin flöda fritt. I dessa dagdrömmar var det alltid den lilla pojken som räddade världen, trots att han knappt nådde upp till dörrhandtaget. Det var något med kombinationen av avgränsning och trygghet som gav näring åt kreativiteten.

Dagdrömmeriets guldålder inträffade under högstadiets matematiklektioner. Under dessa existentiella prövningar återvände skribenten till en återkommande dröm: en gyllengul högsommardag då han gjorde entré vid Margits kiosk i Myckelgensjö, steg ut ur en silvrig Saab 9000 turbo – samma modell som sågverkschefen Erik Grundel nyligen införskaffat som en av de första i Sverige. Med discomusik från bandet Scotch i bakgrunden och med de söta tjejernas blickar på sig ägde han världen i fantasin, medan verkligheten knappt erbjöd råd till en glass på kiosken.

En andra våg av dagdrömmeri kom under värnplikten. Mitt i all disciplin, ruscher och prestation uppstod oaser av påtvingad vila. När befälet ropade ”Rast vila!” öppnades återigen dörren till fantasin där kontinenten kunde räddas från fara.

Men sedan tog vuxenlivets krav över. Presterandet, effektiviteten och det sociala skrollandet lämnade lite utrymme för dagdrömmeri. I dagens samhälle har till och med vilan blivit prestationsinriktad – den ska vara aktiv, mätbar och helst dokumenteras i någon app. Att bara sitta och titta tomt framför sig utan att ens låtsas anteckna har blivit något skamfyllt i vår framåtlutade kultur.

Det är därför ögonblicket under konferensen blir så omvälvande. När den tredje powerpointbilden projiceras i rummet och talaren fortsätter sitt föredrag, återupptäcker skribenten dagdrömmeriets försvunna konst. En instängd tidsenklav öppnar sig, ett rum där inget förväntas av honom. Som på farstubron i barndomen eller under värnpliktens ”rast vila”.

För omgivningen ser det ut som om han lyssnar uppmärksamt, men i sitt inre startar han återigen motorn på den silvriga Saab 9000:an och glider iväg på fantasins vägar. Om någon senare skulle fråga om föredragets innehåll, kan svaret bara bli ett: ”Otroligt inspirerande. Jag räddade världen.”

I en tid när vi konstant bombarderas med information och förväntningar om att alltid vara produktiva och närvarande, påminner oss denna betraktelse om värdet i att ibland låta tanken vandra. Kanske är det just i dessa till synes improduktiva ögonblick som vi återfinner något väsentligt – friheten att bara vara, att drömma och att låta fantasin ta oss dit verkligheten inte kan.