n’Jonas: Frysboxen som hotar världsordningen

Inom konsumtionens värld står hållbarhet och planerad förbrukningsbenägenhet mot varandra. Detta blir tydligt när moderna tekniska produkter jämförs med äldre tiders tillverkningskvalitet, något som väcker frågor kring våra konsumtionsmönster och produkters livslängd.

I företagets korridor ringlar kön till IT-hjälpdesken lång. Mitt ärende är enkelt men talande för vår tid: min mobiltelefon, endast tre år gammal, behöver bytas ut. Batteriet klarar inte ens en halv arbetsdag. En högteknologisk produkt, utvecklad med miljardbudgetar, är redan redo för återvinningsstationen efter bara tre års användning.

Kontrasten blir slående när jag reflekterar över ett möte som ägde rum några dagar tidigare. I ett hemtrevligt kök i Ångermanland berättade 90-årige Evert över en kopp kaffe om en produkt som lojalt tjänat honom i 65 år – hans frysbox från 1961.

Den historia Evert delade gav upphov till både förundran och eftertanke. Det var under tidigt 60-tal som Evert, som nybliven älgjägare, investerade i en rejäl frysbox på 500 liter. Tillsammans med sin bror och far kämpade de för att få upp den tunga apparaten till övervåningen. Utmaningen var så stor att dörrkarmen fick sågas upp för att den skulle kunna placeras i förvaringsutrymmet.

Med tidens gång behövde familjen utöka sin fryskapacitet. Evert kompletterade därför med en nyare, mindre frysbox – som dock snart behövde ersättas. Nu är han inne på sin tredje moderna frys, medan originalet från 1961 fortfarande fungerar problemfritt.

Dagens vitvaror har en genomsnittlig livslängd på cirka 15 år. Detta står i skarp kontrast till Everts sextiofem år gamla apparat. Vi möts ständigt av marknadsföring för nya årsmodeller av elektronik, fordon och hushållsapparater – produkter som medvetet designas för att ha en begränsad livslängd. ”Planerat åldrande” eller ”planned obsolescence” är det etablerade begreppet för denna affärsmodell där produkter utformas för att bli obrukbara eller oekonomiska att reparera efter en förutbestämd tid.

När jag ifrågasatte den gamla frysboxens energieffektivitet hade Evert redan undersökt saken noggrant. Han berättade att den äldre modellen visserligen drar dubbelt så mycket el när kompressorn arbetar, men sett över en vecka är energiförbrukningen identisk med moderna alternativ. Förklaringen ligger i den äldre modellens överlägsna isolering. Den tjocka isoleringen gör att kompressorn behöver aktiveras mer sällan, vilket inte bara sparar energi utan även förlänger maskinens livslängd.

”I dag är det bara slit och släng. Det finns ingen livslängd på något snart,” konstaterar Evert med den insikt som långa livserfarenheter ger.

Medan jag står i kö till IT-avdelningen för att lämna in min defekta mobiltelefon, återvänder tankarna till den åldrande frysboxen i Myckelgensjö. Insikten slår mig med full kraft: denna envisa maskin som vägrar att ge upp representerar något djupare. Den står som en levande utmaning mot vårt moderna konsumtionssamhälles grundläggande principer.

För vad skulle hända med vår ekonomiska modell om tillverkare började producera varor som håller i decennier, som kan repareras och uppgraderas istället för att bytas ut? Hur skulle företagens vinstmarginaler och tillväxtmål påverkas? Hur skulle arbetsmarknaden förändras om efterfrågan på nya produkter minskade drastiskt?

Frysboxen i Ångermanland är mer än bara en funktionell apparat – den är ett minnesmärke från en tid då produkter tillverkades för att hålla, inte för att ersättas. I en värld där vi allt oftare konfronteras med resursbrist och miljöproblem väcker den frågan om huruvida vi kan, eller bör, återvända till denna filosofi.

Everts frysbox utmanar inte bara tidens tand – den utmanar grunderna i vårt ekonomiska system och får oss att reflektera över vad verkligt värde innebär i en konsumtionsdriven värld.