Oavbrutet charmigt när CMAT intar Fållan

I går kväll bjöd den irländska artisten CMAT, eller Clara Mary-Alice Thompson som hon egentligen heter, på en charmig blandning av pop och country på Fållan i Stockholm. I en välfylld konsertlokal levererade Thompson en underhållande show som visade varför hennes stjärna är i stigande.

Efter ett besök på ABBA-muséet tidigare under dagen öppnade Thompson kvällen med självironi: ”CMAT är ungefär som ABBA – men deprimerade. Och med lite sämre låtar.” Det var startskottet för en kväll där hennes scenpersonlighet lyste lika starkt som musiken.

Konserten inleddes överraskande mörkt med den pianodrivna ”Janes Joplining”, en dramatisk öppning som stack ut från resten av setlisten. Snabbt svängde dock stämningen över till den lättsamma pop som kännetecknar större delen av hennes repertoar.

Thompson har i tidigare intervjuer berättat att hon skriver låtar nästan konstant, vilket märks i det flödande och naturliga sätt hennes musik framförs på. Denna kreativa produktivitet har resulterat i ett rikligt material, där även om kvaliteten ibland varierar, finns det gott om starka låtar att bygga en konsert kring.

På scenen framträdde Thompson med sitt band och fick publiken engagerad genom små koreograferade danser och frekvent interaktion. Den avspända stämningen var precis vad som behövdes för att liva upp en annars anonym måndagskväll i slutet av mars.

En av kvällens höjdpunkter var minihitten ”Take a sexy picture of me”, en låt som trots sitt lättsamma yttre bär på ett allvarligare budskap om sexualisering av barn. Denna kontrastverkan mellan lekfull musik och allvarliga texter är något som kännetecknar CMAT:s låtskrivande.

Thompsons ambition att förena pop med countryvemod fungerade förvånansvärt väl i livemiljö. Låtar som ”When a good man cries” och ”Have fun!” visade hennes förmåga att skapa örongodisvänlig musik utan att förlora djup och substans. I dessa stunder påminde hon om en blandning av Lily Allen och Tori Amos, fast med en distinkt countryinfluens.

Ett särskilt publikfriande ögonblick var när Thompson framförde ABBA:s ”Thank you for the music”, följt av sin egen låt ”Tree six foive” som med sitt försiktiga discosväng gav en musikalisk nick till de svenska popgiganterna hon besökt tidigare under dagen.

Även om CMAT:s låtmaterial ibland kan uppfattas som ojämnt på hennes album, fungerade urvalet väl i konsertformatet. Den mer koncentrerade setlisten framhävde hennes styrkor som låtskrivare och underhållare, och bekräftade hennes förmåga att skapa musik som är både lättsam och tankeväckande.

Publiken i Stockholm fick uppleva en artist som befinner sig i en intressant utvecklingsfas. Med sin kombination av humoristisk scennärvaro och välskrivna poplåtar med countryinslag, visade Thompson att CMAT är ett namn att hålla ögonen på i den internationella musikscenen.

Efter att ha avslutat konserten med samma energi som hon inledde den, lämnade CMAT scenen med en publik som verkade ha fått precis vad de kom för – en kväll av underhållande musik som inte tar sig själv på alltför stort allvar, men som ändå bär på både djup och substans under den glättiga ytan.