Religiös klyfta i USA öppnar sig på nytt efter Trumps seger

I augusti fattade USA:s försvarsminister Pete Hegseth ett kontroversiellt beslut att återställa en omdiskuterad staty på den militära Arlington-kyrkogården utanför Washington. Statyn, skapad av Moses Ezekiel 1914, hedrar sydstaterna som startade det amerikanska inbördeskriget och har länge varit omstridd – inte minst för dess relief med bilder av ”lojala slavar”.

Statyn hade avlägsnats så sent som 2023, men Hegseth beskrev den som ett ”vackert uttryck för vår historia” som tagits ned av ”woke-lämlar”. Samtidigt återinfördes porträtt av sydstatsgeneralen Robert E. Lee på militärakademin West Point, och flera militärbaser återfick namn efter kända sydstatsmilitärer – män som gått i krig för att försvara slaveriet.

Ännu mer uppseendeväckande var när Hegseth nyligen publicerade en video där han ber Fader vår medan missiler avfyras och stridsvagnar rullar förbi. Detta väcker frågor om vilken version av kristendomen som nu får utrymme i USA:s högsta politiska och militära kretsar.

Kyrkohistorikern Mark A. Noll ger i sin bok ”Civil war as a theological crisis” (2006) en förklaringsmodell för dagens politiska motsättningar i USA. Noll visar hur nästan alla amerikanska kyrkor, med undantag för katolikerna, splittrades i två läger kring slavfrågan decennier före inbördeskriget.

Under 1800-talets första årtionden upplevde många av de kyrkor som vi i Sverige kallar frikyrkor en stark väckelse, kallad ”The second great awakening”. Denna rörelse handlade inte bara om inre fromhet utan hade starka progressiva inslag med fokus på nykterhet, kvinnors rättigheter och framför allt motstånd mot slaveri, som ansågs vara den värsta synden – att behandla en annan människa som ett ting.

Med tiden skärptes motsättningarna. I sydstaterna brände man böcker av kända predikanter som Charles Finney, som fördömde slavekonomin. Man avfärdade väckelserörelsen som ”kvinnlig kristendom” eftersom den betonade empati, jämlikhet och ödmjukhet. Dessa religiösa motsättningar kring slavfrågan bidrog starkt till inbördeskriget. Historikern David Goldfield går i sin bok ”America aflame” (2011) så långt som att beskriva inbördeskriget som ett rent religionskrig.

Denna klyfta består än idag inom amerikansk kristenhet och har fördjupats ytterligare. Framför kyrkor i nordstaterna ser man ofta regnbågsflaggor och skyltar med texten ”Everybody’s welcome”. Efter Trumps valseger 2016 dök snabbt dekaler upp i många fönster och kyrkor med budskapet ”Hate has no home here”.

Samtidigt har Southern Baptist Convention, USA:s största evangelikala kyrka, sitt ursprung i baptister som förespråkade slaveriet och därför uteslöts från ”moderkyrkorna” i norr. Det är i denna kyrka och i olika ”megakyrkor” som dagens högerkristna rörelser, vilka ser Trump som Guds redskap, har sin bas.

Svenska frikyrkor, med sitt starka antirasistiska etos och tidiga stöd för medborgarrättsrörelsen, hämtade mycket av sin inspiration från de amerikanska nordstatskyrkorna som stod på abolitionismens sida. Dessa kyrkor hade tidigt kvinnlig rösträtt, kämpade för helnykterhet och bar på ett tydligt antirasistiskt budskap, mycket tack vare influensen från ”The second great awakening”.

De mest aggressiva evangelikala rörelserna, som idag är tätt sammanvävda med Trumps MAGA-rörelse, har länge haft 60-talets medborgarrättsrörelse som måltavla, avfärdande den som ”woke”. Jerry Falwell, sydstatsbaptisten som grundade Moral Majority 1979, kritiserade hårt rörelsens kamp för rösträtt och särskilt Martin Luther King – trots att båda var baptister. Charlie Kirk, som av många sågs som Falwells arvtagare innan han nyligen mördades, beskrev King som ”en vidrig människa” och menade att 1964 års medborgarrättslag var ”ett misstag”.

Ur denna miljö har högerkristna rörelser som ”New Apostolic Reformation” (NAR) vuxit fram. De säger sig öppet vilja ta kontroll över samhällets ”sju berg” – familj, religion, utbildning, medier, konst och underhållning, affärsliv och statsmakt. De avvisar stora delar av landets kristna tradition som ”woke”, ”vänster” eller till och med ”demonisk”.

Pete Hegseth talar varmt om en ”manlig” kristendom – precis som 1800-talets sydstatskristna hånade abolitionister för att stå för en ”kvinnlig” tro. Kirk menade för sin del att ordet ”empati” var obehagligt och beskrev det som ”ett new age-ord som gör stor skada”.

Rörelsen har byggt upp sin styrka och institutioner sedan 70-talet och kommer inte att försvinna när Trumps mandatperiod är över. De ifrågasätter den religionsfrihet som är inskriven i USA:s konstitution, senast när Hegseth försökte leda hundratals höga militärer i bön vid ett möte på marinkårsbasen Quantico. NAR:s företrädare beskriver nu det som sker som ”The third great awakening”, och en av rörelsens ledare, Lance Wallnau, utnämnde nyligen Charlie Kirk till denna ”tredje väckelses” första martyr.

Det är inbördeskrigets djupa teologiska motsättningar som åter öppnar sig i frågan om hur kristendomen ska tolkas. Den som avfärdar dessa teologiska diskussioner som ovidkommande har sannolikt inte förstått de långa linjerna i det religionskrig som nu även börjar göra sig påmint i svenska kyrkor.