När ett symbol från historien blir en politisk fallgrop

Symboler har en märklig förmåga att ta egna vägar i den politiska debatten. Ett talande exempel är hur barkbrödet nyligen hamnade i fokus när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i en DN-intervju förklarade varför Sverige är ”hans land”. Han hänvisade till sina förfäder som ”slagits och dött och ätit bark för att vi ska få ha den här lilla landplätten”.

Men vad symboliserar egentligen barkbrödet i vår historia? Och vem var det egentligen som tvingade svenskarna att äta bark?

Bilden av barkbrödet är starkt förankrad i den svenska folksjälen, särskilt genom Johan Ludvig Runebergs välkända dikt om bonden Paavo från 1830. Dikten, som många svenskar stött på i skolbänken eller på folkrörelsemöten, skildrar hur Paavo under svåra tider säger till sin hustru att blanda bark i brödet för att klara sig genom svälten.

Det är värt att notera att Runeberg själv var rysk undersåte när han skrev dikten. Men de historiska barkbrödsrecepten i Sverige härstammar framför allt från de förödande nödåren på 1860-talet, som historikern Magnus Västerbro ingående skildrat i boken ”Svälten”. Dessa svältkatastrofer, som skördade tiotusentals människoliv, blev den utlösande faktorn för den omfattande svenska emigrationen. Under de följande fem decennierna lämnade över en miljon svenskar sitt hemland för att söka en bättre framtid, främst i USA.

Barkbrödet symboliserar därmed inte främst nationalism eller försvaret av fosterlandet mot yttre fiender. Istället påminner det oss om hur Sverige en gång var ett fattigt utvandrarland, där stora delar av befolkningen tvingades bryta upp och bli invandrare på andra kontinenter för att undgå svält.

Men Runebergs dikt om bonden Paavo förmedlar ytterligare en dimension. När skörden äntligen lyckas och hustrun ser fram emot att baka riktigt bröd utan bark, säger Paavo: ”Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas, som en nödställd nästa ej förskjuter. Blanda du till hälften bark i brödet, ty förfrusen står vår grannes åker!”

Här framträder diktens verkliga budskap: barkbrödet blir en symbol för medmänsklighet och solidaritet med den som har det ännu sämre än en själv. Det handlar om att dela med sig när man själv äntligen fått det bättre – en tanke som var central i de svenska folkrörelserna.

I dagens Minnesota, där många svenska emigranter en gång slog sig ner, har det uppstått ett nytt verb – ”neighboring”. Det beskriver hur människor stöttar sina grannar som riskerar deportation eller andra svårigheter på grund av sin bakgrund. Thomas Friedman har skrivit insiktsfullt om detta fenomen i New York Times. Det är just denna typ av ”neighboring”, att hjälpa den som har det svårt, som står i centrum i Runebergs dikt.

Barkbrödet blir därmed en komplex symbol som rymmer både Sveriges historia som utvandrarland och vikten av solidaritet med medmänniskor i nöd. När vi idag ser människor från andra länder söka sig till Sverige för ett bättre liv, kan barkbrödet påminna oss om att det inte var länge sedan svenskar gjorde precis samma resa, drivna av samma desperata hopp.

Att tillverka barkbröd kräver betydande kunskap och skicklighet. Det är inte bara att skära loss bark och blanda i mjölet. På samma sätt kräver användningen av historiska symboler i den politiska debatten eftertanke och insikt om deras verkliga betydelse. Annars riskerar de att förmedla något helt annat än vad man avsåg.