Ola Larsmo: Lysande polisdramat ”Blue lights” ett måste om man vill förstå Nordirlands sår

I Belfast stads problemtyngda områden möter tittaren en ny sorts polisberättelse. Polisdramat ”Blue lights” har snabbt etablerat sig som en av samtidens mest framstående blåljusserier, men erbjuder samtidigt något mer: en unik inblick i det moderna Nordirlands komplexa verklighet, där freden fortfarande känns skör och samhället bär djupa ärr från en våldsam historia.

Serien, som skapats av BBC, följer tre nya polisrekryter under deras prövotid i Belfast. I centrum står Grace Ellis, spelad av Siân Brooke, som lämnat sitt tidigare yrke som socialarbetare för att bli polis i en ålder då de flesta skulle undvika karriärbyten. Hon kastas direkt in i stadens hårda verklighet tillsammans med sina kolleger Annie och Tommy.

Det som skiljer ”Blue lights” från andra polisserier är dess skickliga sätt att väva in Nordirlands traumatiska förflutna i en samtida berättelse. Handlingen utspelar sig i ett Belfast där fredsavtalet från 1998 – det så kallade Långfredagsavtalet – visserligen har avslutad de värsta striderna, men där samhället fortfarande är djupt segregerat.

I seriens Belfast lever katoliker och protestanter fortfarande i separata områden. Murarna som en gång byggdes för att hålla grupperna isär står kvar som påminnelser om en konflikt som skördat tusentals liv. Paramilitära grupper har officiellt lagt ned sina vapen, men har transformerats till kriminella nätverk som kontrollerar sina respektive områden med järnhand.

Polisens arbete i denna miljö är minst sagt utmanande. Royal Ulster Constabulary (RUC), den tidigare polisstyrkan som av många katoliker betraktades som protestanternas förlängda arm, har ersatts av Police Service of Northern Ireland (PSNI). Den nya polisstyrkan har ansträngt sig för att rekrytera från båda sidor av konflikten, men möter fortfarande misstro från stora delar av befolkningen.

Seriens skapare, Declan Lawn och Adam Patterson, är själva från Nordirland och har tidigare arbetat som dokumentärfilmare och journalister. Deras lokala förankring och kunskap ger ”Blue lights” en autenticitet som är sällsynt i polisgenren. De skildrar ett samhälle där historien aldrig är långt borta, där ett felaktigt uttalande eller en oförsiktig handling kan väcka minnen och konflikter till liv.

För många tittare utanför Irland och Storbritannien ger serien en värdefull inblick i en konflikt som ofta reduceras till förenklade beskrivningar om religiösa motsättningar. I verkligheten handlar den nordirländska konflikten om mycket mer – om identitet, kolonialism, nationalism och klasskillnader.

Brexit har dessutom skapat nya spänningar i regionen. Nordirland, som röstade för att stanna i EU, befinner sig nu i en komplicerad position med särskilda handelsarrangemang som skiljer sig från resten av Storbritannien. Denna politiska osäkerhet har återigen väckt frågor om regionens framtida status.

I detta politiskt laddade landskap rör sig seriens karaktärer, och ”Blue lights” lyckas med konststycket att vara både spännande underhållning och ett viktigt tidsdokument. Serien har hyllats av kritiker både för sin dramatiska kvalitet och för sin nyanserade skildring av ett samhälle i förändring.

Den brittiska filmkritikern Mark Kermode har beskrivit serien som ”en av de mest träffsäkra skildringar av livet i Nordirland efter konflikten som någonsin gjorts”. Även i Nordirland har mottagandet varit positivt, med Belfast Telegraph som lovordat seriens autentiska återgivning av stadens atmosfär och utmaningar.

För svenska tittare som kanske inte är bekanta med alla nyanser i den nordirländska konflikten erbjuder ”Blue lights” en möjlighet att förstå den komplicerade situationen bättre, samtidigt som den levererar allt man kan förvänta sig av en välgjord polisserie.

När andra säsongen nu är under produktion står det klart att ”Blue lights” inte bara är ett spännande polisdrama – det är också ett viktigt fönster mot ett samhälle som försöker läka sina sår efter decennier av våld, där freden fortfarande är en bräcklig konstruktion som kräver ständigt underhåll.

I en tid när populärkulturens polisskildringar ofta anklagas för att förenkla eller romantisera polisarbete, står ”Blue lights” ut som ett exempel på hur genren kan användas för att belysa större samhällsfrågor – i detta fall den komplexa processen att bygga fred efter en långvarig konflikt.