Oliver Laxe: ”Jag är livrädd att folk ska tro att jag är sadist”

Kontroversielle ”Sirât” nomineras till dubbla Oscarspriser

I islamisk tradition representerar Al-Sirāt en utmanande bro, ”vassare än en knivsegg och smalare än ett hårstrå”, som kan leda de dödas själar över skärselden till paradiset. Detta koncept har blivit utgångspunkten för Oliver Laxes hyllade och omdiskuterade film ”Sirât”, som nu är nominerad till två Oscarsstatyetter.

”Jag tolkar det som en slags andlig men också bokstavlig resa i min film, en färd fylld av sökande, prövningar och utmaningar,” förklarar Laxe i en intervju dagen efter Baftagalan i London, där filmen var nominerad men förlorade mot norska ”Sentimental value”.

”Sirât” skapade omedelbart diskussion när den visades på Cannesfestivalen förra året, där den vann Juryns stora pris. Nu har den nominerats till både bästa internationella film och bästa ljud vid den kommande Oscarsgalan den 15 mars.

I centrum av handlingen står Sergi Lopéz i rollen som en orolig far som söker efter sin försvunna dotter bland festdeltagare i södra Marockos ökenlandskap. Med sig har han sin lilla son och familjens hund. Under en pågående global militärkris tvingas de ansluta sig till ett märkligt sällskap som lovar att föra dem till ett mytiskt hemligt rejv långt bortom civilisationen.

Den långhårige spanske regissören, som rör sig något trött efter gårdagens festligheter, diskuterar gärna filmens andliga dimension. ”För mig handlar filmen om en tolkning av sufismens ’dö före döden’, det vill säga att våga släppa egot och vara öppen för att både vinna och förlora. Att se ’Sirât’ ska vara att dö en smula,” säger Laxe, som efter intervjun planerar att besöka ett sufiskt tempel i London.

Laxe har tillbringat över ett decennium i Nordafrika, främst i Marocko, vilket har påverkat hans filmiska vision. Hans val att filma i öknen var noga genomtänkt: ”Det är en plats där man inte kan gömma sig. En tom yta där allt kan hända, men som också tvingar dig att blicka inåt. Det är också en livsfarlig tillvaro där ett enda dåligt beslut kan leda till döden.”

Inspelningen genomfördes under utmanande förhållanden med ett sjuttio-åttio personer stort team ute i öknen. ”På något sätt gick jag igång på att det till exempel blev sandstorm när vi filmade. Det gav filmen en edge som man inte hade fått annars,” berättar Laxe.

Filmen har delat kritikerkåren. För många representerar den årets stora filmhändelse, medan andra ser den som ett spektakel med inslag av Monty Python-absurdism. Den tar omskakande vändningar, något som oroat regissören inför mötet med publiken.

”Det enda som verkligen var otäckt med ’Sirât’ var att jag skulle bli missförstådd. Det är på många sätt en brutal film, och jag har varit livrädd för att folk skulle uppfatta mig som en iskall sadist. Men för mig var det nödvändigt att iscensätta en slags katharsis. Jag tror på film som chockterapi och på filmare som vågar stirra ner i avgrunden,” förklarar han.

I höstas skapade Laxe en filminspirerad installation på Museo Reina Sofia i Madrid med titeln ”Dance as if nobody is watching you”, som fokuserade på de enorma högtalarsystem som används vid ökenrejv och dansande människor – en tolkning av ”Sirâts” inre mening i konstform.

”Dansen är det optimala uttrycket för att släppa egot och göra sig fri från andra människors uppfattningar. Det är en övergångsrit, en ceremoni, en frigörelseprocess,” säger han.

Filmens dystopiska inslag, med ett hotande storkrig i bakgrunden, har fått ökad aktualitet i ljuset av den uppblossande konflikten i Mellanöstern. En av rollfigurerna konstaterar att ”undergången har varit på gång länge” – en tajming med den svenska premiären som Laxe själv beskriver som kuslig.

”Balansgången är svår när det gäller att iscensätta dystopier om man inte vill göra genrefilm. Man vill varken vara för subtil eller för kraftfull. Jag tillhör en generation som alltid vetat att det vi människor håller på med inte är hållbart i längden. Men samtidigt är jag en radikal optimist,” avslutar Laxe.

”Sirât” har svensk premiär den 6 mars och är ett av de mest omtalade filmprojekten att nå svenska biografer i år. För Laxe, som tidigare gjort ”You are all captains” (2010), ”Mimosas” (2016) och ”Fire will come” (2019), representerar den ett betydelsefullt steg i en filmkarriär som konsekvent undersökt existentiella frågor.