Överraskande om en tonårsvulkan inför utbrottet

Anna och hennes mamma Rana lever ett nytt liv i Sverige efter att ha flytt från Annas far i Egypten. Trots att de fysiskt lämnat det destruktiva äktenskapet bakom sig, kastar det fortfarande långa skuggor över deras tillvaro. Detta är utgångspunkten i Zakiya Ajmis nya roman ”Vulkan”, en berättelse som med stark originalitet skildrar trauma, identitet och relationer i exilens landskap.

I romanen framträder Anna som en ung kvinna präglad av sin uppväxt i en familj där faderns kontrollbehov och våld var ständigt närvarande. Nu arbetar hon som servitris på ett kafé, lever ett till synes vanligt liv i Stockholm, men bär ständigt med sig minnen som inte låter sig tystas. Hennes relation till modern Rana är komplicerad – de delar en gemensam flykthistoria men hanterar sina trauman på vitt skilda sätt.

Ajmis skildring utmärker sig genom sitt bildspråk där vulkanen blir en återkommande metafor. Precis som en sovande vulkan kan explodera när trycket blir för stort, bär Anna på känslor och minnen som hotar att bryta fram när hon minst anar det. Berättartekniken är lika oförutsägbar som vulkanutbrott – ibland stilla och eftertänksam, ibland explosiv och överväldigande.

Det som gör ”Vulkan” särskilt intressant är hur Ajmi väver samman den personliga historien med större kulturella och sociala sammanhang. Anna befinner sig i ett gränsland mellan olika kulturer, identiteter och lojaliteter. Hon är varken helt egyptisk eller helt svensk, och detta kulturella mellanläge blir både en källa till förvirring och en plattform för självutforskning.

Författaren undviker noggrant att falla in i förenklade berättelser om invandring eller kulturmöten. Istället ges läsaren en nyanserad bild av hur trauma transcenderar kulturella gränser, samtidigt som kulturella skillnader kan påverka hur trauma bearbetas och förstås. Rana och Anna har olika strategier för att hantera det förflutna – modern genom tystnad och dottern genom ett behov av att konfrontera och förstå.

Romanens styrka ligger i dess psykologiska djup. Ajmi skildrar med precision hur obearbetade trauman kan förgifta även de mest vardagliga situationer. När Anna försöker skapa nya relationer, märker hon hur hennes förflutna infiltrerar nuet. Hennes försök att inleda en kärleksrelation kompliceras av minnena av faderns kontroll och dominans.

Språket i ”Vulkan” är både poetiskt och skarpt. Ajmi laborerar med rytm och bildspråk för att fånga känslomässiga tillstånd som är svåra att beskriva med vanliga ord. Det finns passager i romanen som nästan liknar prosalyrik, där språket blir lika explosivt som vulkanen i bokens titel.

Samtidigt är romanen förankrad i en påtaglig verklighet. Stockholm skildras med samma precision som Annas inre landskap. Staden blir ett slags tredje huvudperson i berättelsen – både en tillflyktsort och en främmande plats där Anna och hennes mor försöker bygga ett nytt liv.

”Vulkan” är också en berättelse om förlåtelse och försoning – inte nödvändigtvis med förövaren, utan med sig själv och sitt förflutna. Anna måste lära sig att leva med sina erfarenheter utan att låta dem definiera henne helt. Det är en mödosam process som Ajmi skildrar utan att erbjuda enkla lösningar.

Zakiya Ajmis roman utmärker sig i den samtida svenska litteraturen genom sitt originella angreppssätt på teman som migration, familjedynamik och trauma. Utan att hemfalla åt melodrama eller sentimentalitet lyckas hon skapa en berättelse som både är djupt personlig och allmängiltig.

”Vulkan” är en påminnelse om att flykt från fysiskt förtryck inte automatiskt innebär emotionell befrielse. Den visar hur det förflutna kan fortsätta att existera inom oss, som en sovande vulkan, även när vi tror oss ha lämnat det bakom oss. Men den visar också på möjligheten till förändring och läkning, hur svår och långsam den processen än må vara.