Patrik Hagman: De visar vägar ut ur känslan av hopplöshet

I vår tids kris söker författare ny mening bortom den mekaniska tiden

Det enda som kan rädda oss är ett gudomligt ingripande, sjunger Björk på Rosalías album ”Lux”. Frasen fångar en utbredd känsla av maktlöshet i vår tid – en tid där nyheter om döende korallrev, krigsbrott och barn i fängelse möts med resignation. Vad kan egentligen göras?

Mitt i denna känsla av hopplöshet framträder ett intressant mönster: personer med vitt skilda utgångspunkter börjar formulera liknande diagnoser av vårt samhällstillstånd. I två nya böcker – Jenny Odells ”Saving time” och Paul Kingsnorths ”Against the machine” – målas en gemensam bild upp: vi tvingas anpassa våra liv till system som inte längre tjänar oss, och samtidigt förstör vi vår planet.

Om dessa två författare skulle mötas på en fest skulle de sannolikt hålla distans. Odell representerar mycket av det Kingsnorth föraktfullt kallar ”woke” – hon söker visdom hos ursprungsfolk och belyser konsekvent orättvisor kopplade till ras och kön. Kingsnorth å sin sida citerar nästan uteslutande vita män och hyllar obekymrat ”tradition” som något självklart gott, medan han irriteras av samtidens diskussioner om transpersoner.

Men under dessa uppenbara olikheter döljer sig slående likheter. Båda utgår från klimatkrisen som symptom på en bredare kulturell kollaps. De förenas i uppfattningen att vår civilisation tycks ha glömt sitt egentliga syfte.

Odell hävdar att vi kapitulerat för en mekanisk tidsuppfattning som ständigt driver oss bort från mening och närvaro. Hon kritiserar den utbredda idén att ”tid är pengar” och beskriver de enorma krafter som lagts på att tvinga in människor i denna uppfattning – genom kampanjer och självhjälpslitteratur som vill lära oss ”effektivare” tidsanvändning. Odell förespråkar istället konstnärens blick och en vördnad för naturen. Så kan vi enligt henne återfinna en mer mänsklig tidsuppfattning och en livsstil som inte överutnyttjar ekosystemen.

Paul Kingsnorth, med rötter i klimatrörelsen, ser hur den miljörörelse han en gång tillhörde genomgått en ”ekomodernistisk” vändning som bara förvärrar grundproblemen. Han menar att vår kultur förvandlats till en maskin centrerad kring fyra poler: vetenskap, jaget, sex och skärmar. För att överleva måste vi enligt Kingsnorth återvända till förmoderna kärnvärderingar: gemenskap, platsanknytning, andlighet och kontakt med det förflutna.

Trots dessa gemensamma drag skiljer sig böckerna markant i ton. Kingsnorths text genomsyras av uppgivenhet och frustration. Odell utstrålar däremot hoppfullhet och tro på människans förmåga att skapa en ansvarsfull tillvaro. Kingsnorth har konverterat till kristendomen, men religionen har en förvånansvärt otydlig roll i hans bok. Odell är inte troende men bygger överraskande nog på teologiska koncept för att skilja mellan mätbar ”horisontell” tid och ”vertikal” tid – ögonblick där möjligheten till förnyelse öppnar sig.

Båda författarna tycks dock landa i samma slutsats: vägen framåt går via ett slags reträtt till det lilla livet. Kingsnorth har bokstavligt talat flyttat till en avlägsen gård på irländska landsbygden. Odell bor kvar i San Francisco men förlitar sig på en liknande strategi – att finna sinnesro i sitt eget liv och hoppas att bättre idéer så småningom ska vända världsutvecklingen.

En kontrasterande röst i denna diskussion kommer från Rutger Bregman, författaren som blev känd när han konfronterade miljardärer i Davos med uppmaningen att betala mer skatt. I sin kommande bok ”Moral ambition” (på svenska ”Moralisk ambition”) argumenterar Bregman för en helt annan ansats. Där Odell och Kingsnorth vänder sig inåt, vill Bregman skaka oss ur handlingsförlamningen genom att höja ambitionsnivån.

Bregman levererar en av de skarpaste politiska analyserna på länge: våra främsta talanger slösar bort sina liv på att utveckla onödiga appar och finansiella instrument, som om vi glömt att det finns viktigare utmaningar. Hans bok är fylld av exempel på människor som faktiskt åstadkommer förändring genom att ställa två enkla krav på sina projekt: att de är genuint viktiga och att de adresserar problem som går att lösa.

Kanske kan Odells och Bregmans perspektiv förenas – en moraliskt ambitiös livsstil som samtidigt är närvarande i det konkreta och uppmärksam på allt det vackra runt omkring oss. De ”gudomliga ingripanden” Björk sjunger om kanske just handlar om sådana förändrade perspektiv – ett nytt sätt att se på tid, mening och handling i en värld som länge tappat sin riktning.