Rulfos mästerverk ”Pedro Páramo” firar 70 år – förändrade latinamerikansk litteratur

För 70 år sedan publicerades en roman på endast 130 sidor som skulle komma att revolutionera den latinamerikanska litteraturscenen: Juan Rulfos ”Pedro Páramo”. Författaren, en 38-årig mexikansk statstjänsteman, hade två år tidigare utan större uppmärksamhet gett ut en novellsamling. Efter ”Pedro Páramo” skulle han i princip tystna litterärt och endast ge ut en bok till, 25 år senare.

Romanen fick en trög start och behövde fyra år för att nå sina första tusen sålda exemplar. Vid millennieskiftet hade den dock utvecklats till Mexikos mest översatta roman och blev av den spanska tidningen El País framröstad till det latinamerikanska 1900-talets mest inflytelserika verk, före Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet”. Den latinamerikanska litteraturens nestor, Jorge Luis Borges, ansåg romanen vara ett av de största litterära verk som någonsin skrivits. García Márquez själv hävdade att han kunde recitera hela texten – inte bara framlänges utan även baklänges.

Vad är det då i denna korta roman som har gett den en sådan särställning inom kontinentens litteratur? Inledningsmeningen, som många latinamerikanska läsare kan utantill, är både litterärt arketypisk och kännetecknande för Rulfos lakoniska stil: ”Jag kom till Comala för att jag fått veta att här bodde min far, en viss Pedro Páramo.”

Huvudpersonen, Juan Preciado, berättar att hans mor på dödsbädden uppmanat honom att söka upp fadern han aldrig träffat. Han slår följe med en åsnedrivare på väg till byn, som i förbifarten nämner att även han är son till Pedro Páramo, en man som är ”gift och galla” och som dessutom dog för många år sedan. I Comala upptäcker Preciado att byn är övergiven men befolkas av vålnader, människor som rör sig fritt mellan liv och död. Gränserna för tid och rum suddas ut; berättelsens kronologi fragmenteras och berättarperspektiven skiftar.

I mitten av romanen dör Preciado, enligt egen utsago av de dödas oupphörliga mummel – romanen var ursprungligen tänkt att heta ”Los murmullos” (Viskningarna). Det blir då tydligt att berättelsen om hur han kom till Comala i själva verket berättas för Dorotea, som han delar grav med. Lager på lager av historier byggs upp, alla kretsande kring patronen Pedro Páramo, som efter att ha förlorat kvinnan han älskar svär att ta med sig hela Comala i sitt fall.

Den latinamerikanska litteraturen är full av lokala despoter, utsatta människor och karga, skoningslösa landskap. Men medan regionalistiska romaner traditionellt förankrats i realism, var Juan Rulfo tydligt påverkad av samtidens modernistiska litteratur.

Som litteraturvetaren Anders Cullhed påpekat finns en tydlig koppling mellan ”Pedro Páramo” och Octavio Paz inflytelserika essä ”Ensamhetens labyrint” från 1950. Paz hävdar att ensamheten är mexikanernas existentiella villkor – en sorts alienation formad av historiska brytpunkter: den våldsamma koloniseringen, förlusten av inhemska kulturer, den koloniala hierarkin, politisk instabilitet efter självständigheten och desillusionen efter revolutionen. Ensamheten beskrivs som ett sår som mexikanerna försöker besvärja genom nationella ritualer och genom att bära olika masker.

Lika viktig för förståelsen av ”Pedro Páramo” är William Faulkners inflytande, som knappast kan överskattas inom regionens litteratur. Författare som Juan Carlos Onetti, Mario Vargas Llosa, García Márquez, Borges, Guimarães Rosa och Carlos Fuentes har alla erkänt sin skuld till honom.

I Rulfos fall var det inte Faulkners barockstil som inspirerade utan snarare världssynen och den estetiska logiken: historien som ett djupt, oläkt sår, landskap hemsökta av minnen, en bruten tidsstruktur där det förflutna dröjer sig kvar, levande och döda i ständig samexistens, patriarkala maktstrukturer som deformerar gemenskap, samt ensamhet och skuld som formar mänskliga öden.

Alla dessa tankar omsätts i Rulfos karga, poetiska och lokalt färgade prosa. Faulkners välkända formulering – ”det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet” – blandas här med den mexikanska närheten till döden och tar konkret form i alla de osaliga andar som irrar omkring i Comala.

Romanen präglas av en djup ensamhet; alla gestalter framstår som övergivna av stat, familj eller Gud. Gemenskap kan aldrig upprättas, och en ursprunglig synd gör att människan är dömd på förhand. Katolicismen som vid första anblick verkar central är i själva verket endast en fernissa; djupare, förkristna strukturer styr människorna i Comala.

”Pedro Páramo” gjorde djupt intryck på en ung García Márquez, som i början av 1960-talet kom till Mexico City och fick boken av en bekant. García Márquez, som då hade skrivit fyra böcker (varav tre var outgivna), kände att han kört fast. När han läste Rulfos roman två gånger samma natt var det något som lossnade: så här kunde man alltså skriva på spanska!

Hans tidigare verk hade förvisso utforskat gränserna för det realistiska, men det var först efter läsningen av ”Pedro Páramo” som han började utveckla den magiska realismen: spänningen mellan rationalism och framstegstänkande å ena sidan, och folkliga, lokala och kollektiva världsbilder å andra sidan, i en form präglad av både muntlig tradition och modernistisk litteratur.

García Márquez kan sägas tropikalisera Rulfo genom att tillföra humor, sensualitet, överflöd och ett frodigt karibiskt landskap, men den tragiska grundtonen finns kvar. Den dubbelbottnade titeln ”Hundra år av ensamhet” vittnar om att han tog intryck av hur ensamheten verkar hos Rulfo.

Förväntningarna var höga när Netflixproduktionen av ”Pedro Páramo” släpptes 2024. Romanen hade filmatiserats tre gånger tidigare, alltid med magert resultat, men med modern teknik, Netflixs resurser och den Oscarsnominerade filmfotografen Rodrigo Prieto som regissör gjordes ett nytt försök.

Filmen har tagits emot väl av mexikanska kritiker och berömts för sitt visuella språk, suggestiva ljudbild och goda skådespelarinsatser, med Manuel García Rulfo (en släkting till författaren) i huvudrollen. Framför allt har den lyckats bibehålla romanens komplexa tidsstruktur utan att förlora i tydlighet.

Att ”Pedro Páramo” filmatiserades samma år som ”Hundra år av ensamhet” vittnar om Netflixs satsning på latinamerikansk publik och kulturellt kapital. Vad passar bättre än att filmatisera de två mest kanoniska verken inom latinamerikansk 1900-talslitteratur, som dessutom länge ansetts ofilmbara?

Lämpligt nog har det lilla svenska förlaget Lindelöws nu gett ut Rulfos samlade verk i ny svensk översättning: ”Pedro Páramo”, ”Slätten i lågor” (utgiven på spanska 1953) och den tidigare outgivna ”Guldtuppen och andra berättelser” (från 1980). Yvonne Blanks nyöversättning är trogen Rulfos strama, korthugna stil, till skillnad från Karin Alins tidigare, något pratigare tolkning från 1960.

Med sin koncentrerade form, sparsmakade språk och cykliska struktur är ”Pedro Páramo” idealisk för omläsning. Rulfo sa vid ett tillfälle att han strök ner så mycket av romanen att han själv inte riktigt förstod den till slut. Nu finns denna djupt mexikanska roman i uppdaterad svensk språkdräkt, redo att upptäckas av nya läsare.