Den blå färden: En poetisk skildring av ålderdom i ett dystopiskt Brasilien

I ett framtida Brasilien där äldre människor ses som en ekonomisk belastning, tvingas 77-åriga Tereza stå inför ett omänskligt öde. Tillsammans med andra i sin åldersgrupp ska hon tvångsförflyttas till en avlägsen koloni i Amazonas djungel – en plats varifrån ingen någonsin återvänder. Oavsett behov måste de äldre bära vuxenblöjor under transporten, ett förnedrande inslag i ett system som behandlar dem som bördor snarare än människor.

Gabriel Mascaros nyaste film ”Den blå färden” utforskar denna dystopiska framtidsvision med en blandning av skarp samhällskritik och drömlik poesi. Tereza, gestaltad med värdighet av Denise Weinberg, vägrar acceptera sitt tilldelade öde. I stället för att låta sig transporteras till kolonin lyckas hon fly och påbörjar en resa längs floden, driven av en livslång önskan att få flyga högt ovan molnen.

Filmen målar upp en värld där de äldre har reducerats till ett ”geriatriskt block” som sänker landets BNP. Mascaros dystopi är inte långt från dagens verklighet – en karikatyr av hur samhället redan nu placerar de som inte längre anses produktiva på undermåliga äldreboenden. Men regissören nöjer sig inte med att kritisera ålderismen – han gräver djupare och belyser exploateringen av både människor och natur i ett system där kapital går före humanistiska värderingar.

Precis som i hans internationella genombrottsfilm ”Neon bull” (2017) finns här en anmärkningsvärd symbios mellan människa och natur. Men till skillnad från den tidigare filmens kroppsliga, pulserande energi, domineras ”Den blå färden” av ett mer andligt, kontemplativt perspektiv. De dystopiska premisserna fungerar främst som bakgrund till den personliga berättelsen om en äldre kvinnas kamp för att leva livet fullt ut innan det är för sent.

Under sin färd möter Tereza den åldrade båtnunnan Roberta, spelad med värme av Miriam Socarras, som lever fritt på sin flodbåt där hon säljer biblar nedladdade på genomskinliga läsplattor. Tillsammans upplever de en transcendental resa med hjälp av en magisk snigel vars blåa slem låter dem skåda in i framtiden – en upplevelse som filmen dock väljer att inte dela med publiken.

Visuellt är filmen en fröjd för ögat. Trots att Mascaro medvetet valde det trånga 4:3-formatet för att undvika att estetiken skulle överskugga Terezas berättelse, lyckas Amazonas storslagna flora och fauna ändå tränga sig in i varje bildruta. Fotografiet är suggestivt och förstärker filmens drömlika kvaliteter.

”Den blå färden” belönades med stora jurypriset vid Berlinfestivalen 2023, vilket bekräftar Mascaros position som en djärv filmskapare som konsekvent korsar genregränser. Med Rodrigo Santoro i en av birollerna som Terezas ledsagare Cadu, erbjuder filmen en meditativ flodresa genom ett Brasilien där teknologisk framgång och mänsklig tillbakagång existerar sida vid sida.

Även om filmen är genuint oförutsägbar och visuellt imponerande, saknar den stundtals den sista eggande kraft som skulle gjort den helt oförglömlig. Ändå står den som ett viktigt inlägg i debatten om ålderdom, värdighet och hur vi behandlar samhällets mest sårbara medlemmar – allt insvept i Mascaros karakteristiska blandning av samhällskritik och poetisk realism.

Med sina 85 minuters speltid är ”Den blå färden” en kompakt men tankeväckande filmupplevelse som fortsätter resonera i åskådarens medvetande långt efter att slutkrediterna rullat.