Möten på Kérkyra väckte livslångt resande till liv

På tågluff i Europa, nitton år gammal, hamnade jag på Kérkyra. Eller Korfu, som ön kallas på svenska. Men Kérkyra, det grekiska namnet, lät mer främmande, och därför skrev jag det på vykorten hem: ”Hälsningar från Kérkyra”.

På en bar i öns största hamn mötte jag Stig, en sjuttioårig svensk ensamseglare som tagit sig ner från Sverige i egen båt. Först till hösten skulle han parkera skutan i en gästhamn och återvända hem för att umgås med barn och barnbarn. Nästa vår planerade han att ta tåget tillbaka till sin segelbåt med sitt tummade pocketexemplar av ”Odysséen” som resguide och fortsätta utforska östligaste Medelhavets vikar och hamnar.

I tonåren hade jag upplevt att många äldre människor mest pratade om gångna tider, vandrade på upptrampade stigar och ältade hur mycket billigare och bättre allt var förr. Stig var annorlunda. Han levde här och nu. Fascinerad lyssnade jag på hans berättelse. Plötsligt kunde jag föreställa mig själv i hans skor, i hans båt, i hans ålder.

Det var något helt nytt för mig. Som nittonåring hade jag knappast börjat föreställa mig mitt liv som pensionär. Det verkade dötrist. Jag och mina jämnåriga var upptagna med att fundera på studier, jobb, kärlek, bostad och framtida resor.

Men nu såg jag för första gången mig själv i en avlägsen framtid med väderbiten hy och vitt hår som fladdrade i sjöbrisen där jag satt på en taverna på ett grekiskt kafenio och blickade mot horisonten. Att åldras förbryllad i okänt land i stället för i stillheten i eget kök verkade plötsligt attraktivt.

Med åldern kommer dock tvivlen, livsledan och vanan. Fyrtio år senare är det kanske dags att acceptera att man tappat barnets blick och inte längre får samma kickar av nya intryck. Kanske är det dags att överge drömmen om att bli som Stig och inse att upprepning, stillasittande och återvändande passar bättre.

Det var i alla fall den slutsats som Johan Croneman kom fram till i sin essä ”Jag tar tåget ut i Europa för sista gången i livet” (DN 28/12). På platser dit tåget tog honom ställde han sig samma fråga som titeln på Bruce Chatwins sista bok: ”Vad gör jag här?”. Efter att under hela utlandsfärden ha längtat hem och äntligen återvänt till Sverige insåg han att det inte längre känns meningsfullt att resa. Med hans egna ord: ”Jag skall aldrig mer resa bort. Aldrig mer. Jag känner mig befriad – utifrån och in. Jag är klar.”

Deppigt i kubik, tänker den som fortfarande finner mål och mening i sin färd och lever kvar i drömmen om att också vägen är mödan värd. Den portugisiske författaren och filosofen Fernando Pessoa (1888–1935) var ännu mer pessimistisk. I ”Orons bok” deklarerade han att han avskydde okända platser. Tanken på att resa gjorde honom illamående. Resandet, menade han, var för de stackars satar som saknade fantasi och därför måste flänga runt för att känna något.

Den känsla av utanförskap, meningslöshet och hemlängtan som både Pessoa och Croneman beskriver har också jag känt som ensamresenär. Som ung var jag visserligen uppfylld av reseromantiska förväntningar, inympade av vilda och poetiska reseberättelser av Jack Kerouac, Henry Miller, Lawrence Durrell och Birgitta Stenberg. Men idag har jag lärt mig att resandet har ett värde även när det inte ger omedelbara sköna kickar.

Paul Theroux, en annan författare som ofta reste och skrev, förkastade turismens luftslott och turistens jakt på paradiset, det som Aristoteles kallade eudaimonia, ett varaktigt tillstånd av välgång och välbefinnande. Han menade att den sorts resande han ägnat sig åt – solo, på landbacken, ouppkopplad – inte har något att göra med semester och ofta är motsatsen till vila. I essäboken ”The Tao of travel” konstaterade Theroux att ”perioder av akut känsla av ensamhet är en grundläggande del av resandet”. Eller som 1700-talsförfattaren Madame Germaine de Staël uttryckte det: ”Resande är ett av de sorgligaste nöjena i livet.”

För Theroux har resandet varit både en undersökning av världen och en flykt från den. Att resa ska vara att försvinna, om så bara för en stund. För tjugo år sedan kändes det som en nästan världsfrånvänd slutsats. I dagens ständigt uppkopplade värld känns hans längtan att få försvinna som något allmängiltigt och alltmer efterfrågat.

En som vägrade att sluta resa var den brittisk-italienska resenären och författaren Freya Stark. Hon begav sig 76 år gammal – efter ett långt liv på resande fot i Mellanöstern – till Afghanistan för att skriva ännu en resebok, ”The minaret of Djam. An excursion into Afghanistan” (1970). Tio år senare, som 86-åring, reste hon till Nepal för att vandra, rida och klättra i Annapurnamassivet. Vilken förmåga att behålla den andan när man närmar sig nittio!

Även Freya Stark ifrågasatte ibland sitt resande. Precis som Croneman, Chatwin, Pessoa – och jag själv – tvivlade hon på vad hon höll på med. ”Varför reser jag?” frågade hon sig gång på gång. Ett av hennes svar var: för min egen tillfredsställelses skull och för att må bra. Men inte bara, tillade hon. Det handlar också om att aldrig sluta bilda sig och bilda andra. Att räta ut frågetecken och utplåna fördomar. Till syvende och sist gäller det, menade Stark, om ”att fatta hur man använder sig av dumma män och onödiga redskap” och behålla förmågan att ”ta till sig normer och värderingar trots att det inte är ens egna”.

Men hur länge orkar man bibehålla sin nyfikenhet? I ett brev till en läsare som undrade hur man upprätthåller drivkraften skriver Stark: ”Man bör skaffa sig ett ämne som man kan resa för att söka svar på. Det kan handla om historia, litteratur eller fotografi. Vad som helst som kan fördjupa intresset och ge en mening till resandet.”

För att undvika nostalgiviruset är resande på egen hand i det okända utan tvivel en av de bästa medicinerna. Som reseskribenten Elaine Kingett påpekar i en essä i The Guardian med rubriken ”I’m still globetrotting at 76. New people and new places are what keep me alive”. Trots att hon numera måste packa ner såväl fem sorters hjärtmedicin som hörapparatsbatterier och kompressionsstrumpor konstaterar hon att ”att resa ensam är mycket bättre än att sitta hemma och titta bakåt istället för framåt”.

Som ung resenär var tanken på en evig gemenskap resenärer emellan trygghetsskapande även i vardagen här hemma. Jag behövde inte alltid ge mig av. Blotta tanken på att jag kunde det var ett skyddsnät, en försäkring, en nödutgång. Om allt gick åt helvete behövde jag inte förtvivla. Jag kunde alltid ge mig ut och resa. Där ute var det ju så lätt att finna nya vänner. Idag inser jag att de gemenskaperna sedan länge är upplösta.

Men jag har inte glömt den seglande Stig jag mötte på den grekiska ön för snart ett halvsekel sedan. När jag föreställer mig själv om såväl tio som tjugo år så ser jag honom framför mig.

Hälsoproblem kan förvisso sätta käppar i hjulet. Shit happens, och i detta skede av livet gör det ju det allt oftare. Men ändå vill jag sjunga reseromantikerns sång, som den ständigt resande författaren Tomas Löfström (1948–2016) gjorde i en krönika i tidskriften Vagabond 1987: ”Resandet hänger samman med allt detta som gör oss till homosapiens: nyfikenhet, strävan efter den ’onödiga’ kunskapen, viljan att vidga intellektet, se bortom horisonten, förstora världsbilden och förvandla kaos till ordning.” Och slutsatsen: ”Sluta aldrig söka, sluta aldrig resa. Ty världen, den vida, väntar och blir aldrig mindre.”

Det var faktiskt precis vad jag och Stig lovade varandra den där gången på Kérkyra.