Ukrainas kulturella kris: När rysk litteratur blir måltavla för krigets ilska

I skuggan av Rysslands invasion av Ukraina har en kulturell motreaktion tagit form. Med djup smärta och vrede har ukrainska myndigheter efter 2022 tagit drastiska steg för att eliminera rysk kultur från det offentliga rummet – även de klassiska författare som länge ansetts tillhöra världslitteraturens kanon.

Parlamentet har antagit lagar som förbjuder import och distribution av ryskspråkiga böcker med motivet att förhindra spridning av fientlig propaganda. De ryska klassikerna har rensats bort från bibliotekshyllor och strukits från utbildningsplaner. Statyer av ryska kulturpersonligheter, som nationalpoeten Aleksandr Pusjkin, har avlägsnats från gator och torg i Kiev och andra städer.

Denna kulturella utrensning väcker svåra frågor om hur vi ska förstå och förhålla oss till denna utveckling. Vår medkänsla med det ukrainska folkets frihetskamp är naturlig och berättigad, men hur ska vi hantera reaktioner som strider mot vår uppfattning om kulturens universella värde?

Per-Arne Bodin, professor i slavisk litteratur, uttrycker en position som många delar – han förstår ukrainarnas ilska utan att för den skull stödja beslutet. ”Det är begripligt, men beklagligt,” menar han, och pekar på skillnaden mellan empati (att förstå) och samtycke (att hålla med).

Den ryska litteraturens giganter – Pusjkin, Gogol, Turgenjev, Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov – har länge betraktats som bärare av universella mänskliga värden. Pusjkins ”Jag älskade er”, som beskrivits som världslitteraturens mest osjälviska kärleksförklaring, och hans ”Bronsryttaren”, som uttrycker empati med den lilla människans lidande, illustrerar denna tradition.

Men i dagens Ukraina ses samma litterära verk i ett annat ljus. Den berömda ukrainska författaren Oksana Zabuzjko menar att västvärlden har förbisett den imperialistiska mentalitet som genomsyrat mycket av den ryska litteraturen och därmed skapat en grund för dagens aggression. Hon uppmanar inte till förbud mot litteraturen utan till kritisk läsning.

Det finns onekligen delar av den klassiska ryska litteraturen som rymmer uttryck för nationalism och imperialism. I Pusjkins dikt ”Till Rysslands belackare” från 1831 hörs ekon som påminner om dagens propaganda från Kreml. Tolstojs glorifiering av ryska soldaters hjältemod i ”Krig och fred” och Dostojevskijs föreställningar om ”den ryska själens” överlägsenhet i ”Bröderna Karamazov” är andra exempel som komplicerar bilden.

Att den klassiska ryska litteraturen i dag missbrukas av Putinregimen för att legitimera aggression mot Ukraina gör situationen än mer komplex. Som den ryske exilförfattaren Michail Sjisjkin uttryckt det: ”Detta krig har gjort Pusjkins och Tolstojs språk till krigsförbrytarnas och mördarnas språk.”

Det historiska sammanhanget är också viktigt för att förstå ukrainarnas reaktion. Efter den ryska ockupationen av delar av Donbass 2014 konfiskerades omedelbart all ukrainsk litteratur. Ryska gjordes till enda officiella språket och undervisning i ukrainska förbjöds – en spegelbild av vad som nu sker i motsatt riktning.

Det är värt att notera att ingen betydande författare i dagens Ryssland har försvarat Putins angreppskrig. De ryska författare som offentligt fördömt invasionen, som Sjisjkin och Vladimir Sorokin, lever nu i europeisk exil. Sorokin har uttryckt förståelse för Ukrainas hållning samtidigt som han hävdar att den ryska litteraturen inte kan upphöra att vara en del av världslitteraturen.

För oss som betraktare av denna kulturella konflikt blir uppmaningen till kritisk läsning särskilt angelägen. En omläsning av de ryska klassikerna med nya perspektiv skulle kunna ge insikter om de historiska sammanhang som knyter Rysslands förgångna till dess destruktiva roll i dagens Europa. Kanske kan en sådan fördjupad förståelse bidra till att bygga broar över de murar som kriget har rest.