Rasmus Wærn: Ett hus ska ge sällskap – det gör inte Nobel center

Debatten om Nobel center intensifieras – arkitektur som berör eller stöter bort?

Diskussionerna kring det planerade Nobel center har tagit ny fart under de senaste veckorna. Den centrala frågan gäller inte bara byggnadens konkreta utformning, utan också dess förmåga att skapa genklang hos människor och i stadsrummet. Det föreslagna Nobel center, ritat av den brittiske arkitekten David Chipperfield, väcker starka reaktioner – både positiva och negativa.

Den norrvända platsen framför Glashuset, där centret planeras, utgör en viktig länk mellan stad och vatten. En signaturbyggnad på denna plats skulle ha potential att förena dessa element på ett naturligt sätt. Problemet är att Chipperfields förslag, enligt kritiker, inte lyckas skapa den nödvändiga resonansen hos allmänheten.

Byggnaden, som beskrivs som bestående av lådliknande element, saknar enligt kritiska röster den organiska spänst som traditionellt gjort den mänskliga kroppen till arkitekturens främsta referenspunkt. Trots att förslaget innehåller murar av vackert tegel – ett material som historiskt skapat många omtyckta byggnader – räcker detta inte för att överbrygga vad som uppfattas som en grundläggande brist i utformningen.

Frågan handlar i grunden om vad arkitektur ska åstadkomma i ett samhälle. När byggnader är som bäst ger de oss sällskap och bekräftelse genom att spegla våra liv och villkor. De blir en del av vår gemensamma identitet. Kritiker menar att det aktuella förslaget misslyckas med just detta – att skapa en byggnad där människor kan se sig själva.

Arkitekturens fundament har genom historien utgjorts av naturen, den mänskliga kroppen, dagsljuset, våra kollektiva minnen och upplevelsen av mänsklig närvaro. Detta är kvaliteter som det nya Nobel center måste förhålla sig till för att bli framgångsrikt.

Diskussionen kring Nobel center är symptomatisk för ett större problem i dagens byggkultur. Att enbart luta sig mot subjektiva bedömningar – att ”lägga huvudet på sned och bara tycka” – är en otillräcklig grund för beslut som påverkar stadsbilden under generationer framåt. När resultatet blir byggnader och miljöer som människor inte uppskattar, blir det uppenbart att metoden är ineffektiv.

Problematiken förstärks av att det faktiskt finns kunskaper och erfarenheter att bygga på. Historien har visat vilka principer och element som skapar byggnader människor trivs med och känner anknytning till. Kritiker menar att dessa lärdomar inte i tillräcklig grad har tagits tillvara i det aktuella förslaget.

Alternativen som diskuteras varierar från ett mer blockliknande uttryck, till en byggnad inspirerad av renässanspalats eller en organisk, böljande form. Men oavsett vilken riktning som väljs, understryker kritiker att en framgångsrik signaturbyggnad kräver en samsyn kring vad som är väsentligt för platsen och för byggnaden. Denna samsyn saknas i dagsläget.

Förespråkare för det nuvarande förslaget menar å sin sida att byggnaden kommer att tillföra ett viktigt internationellt avtryck i Stockholm och att den strama utformningen står i kontrast till, men också i dialog med, den omgivande bebyggelsen. De ser Chipperfields design som ett uttryck för samtida arkitektur som med tiden kan komma att uppskattas allt mer.

Kritikerna är dock tydliga med att det inte handlar om motstånd mot modern arkitektur per se, utan om att säkerställa att nya tillskott i stadsbilden skapar meningsfulla relationer till människor och plats. De menar att det aktuella förslaget skulle kunna förbättras avsevärt genom bearbetning som tillför mer organiska element och bättre speglar mänskliga proportioner.

Den fortsatta debatten kring Nobel center blir på detta sätt ett lackmustest för hur vi som samhälle fattar beslut om vår byggda miljö – och i förlängningen vilken typ av stad vi vill skapa för framtiden.