Den amerikanska bombningen av Iran och förtryckets gemensamma språk

För inte så länge sedan kallades västerländska militära insatser mot oljerika länder ofta för ”humanitära interventioner”. Men detta språkbruk har nu övergivits. Som Kristina Lindquist nyligen påpekade i DN har hyckleriet ersatts av en mer uppenbar brutalitet. När USA:s expresident Trump beordrar bombningar av Iran behövs inga komplicerade förklaringar – de är fiender, så enkelt är det.

Samtidigt finns det mycket att säga om den iranska regimen som nu, efter ayatolla Khameneis död, möjligen närmar sig sitt slut. Bara en månad tidigare hade regimen massakrerat tusentals demonstranter. Evinfängelset i norra Teheran har länge varit en symbol för regimens förtryck. Där hålls människor fängslade under fruktansvärda förhållanden, många av dem politiska fångar som deltagit i protesterna 2022 efter att 22-åriga Mahsa Jina Amini dödats av moralpolisen.

Efter Aminis död publicerades en text med titeln ”Ett brev från ett fängelse i Teheran” på den kinesiskspråkiga plattformen Women4China. Berättaren, som kallar sig Mahsa, beskriver hur hon som kurdisk journalist gripits av säkerhetstjänsten under en middag i staden Sanandaj. Hon och hennes vänner fördes till ett häkte i Teheran, förhördes i två dygn medan myndigheterna genomsökte deras telefoner och datorer efter bevis på statsfientlig verksamhet. Efter att ha släppts fri insåg Mahsa att hon måste fly landet.

Texten fick snabbt spridning i kinesiska dissidentkretsar. Många noterade likheterna mellan den politiska repressionen i Iran och den i Kina. Men när texten några år senare översattes till persiska framkom en överraskande sanning: författaren var egentligen den kinesiska aktivisten Wu Qin, som hade förlagt sina egna erfarenheter till Iran för att kunna berätta om förtrycket i sitt hemland.

Wu Qin lever numera i exil i Berlin där hon driver mikroförlaget Tofu Stand. Förra hösten publicerade hon ”A letter from a Tehran prison” i en flerspråkig utgåva med både engelska, persiska och kinesiska. I denna version förklaras de kodade referenserna i texten – staden Sanandaj var egentligen Guangzhou, ”teherandialekt” var i själva verket beijingdialekt, och ”kurdiska” syftade på kantonesiska.

De protester som Wu Qin och hennes vänner anklagades för att ha deltagit i var inte de iranska protesterna efter Aminis död, utan de kinesiska protesterna mot landets extrema covid-19-restriktioner och intensifierade övervakning i slutet av 2022. Dessa protester fick namnet ”A4-revolutionen” efter de tomma vita pappersark som demonstranter höll upp istället för vanliga protestskyltar.

Varken i Kina eller Iran ledde dessa protester till någon verklig revolution. Det finns heller inga tydliga tecken på att det amerikanska och israeliska militära angreppet kommer att förbättra situationen för Irans civilbefolkning.

Men det finns ett hopp i hur människor som lever under förtryck hittar kreativa vägar för att kommunicera sina erfarenheter. Wu Qins berättelse visar hur nationalistiskt förtryck ofta tar liknande former oavsett land och kultur. En auktoritär statsapparats metoder liknar på många sätt en annan, oavsett om den finns i Teheran eller Beijing.

Detta fenomen illustrerar hur de globala maktstrukturerna och förtrycksmekanismerna följer liknande mönster trots kulturella och historiska skillnader. Genom att förlägga sin berättelse till Iran kunde Wu Qin både kringgå den kinesiska censuren och samtidigt belysa de universella dragen i auktoritära regimers metoder.

Medan världens ögon nu är riktade mot konflikten mellan USA och Iran, påminner Wu Qins berättelse oss om att kampen för frihet och demokrati är en global företeelse som ofta överskuggas av stormaktspolitik och militära konflikter.