Rebecka Kärde: PO Enquist är bättre att spå än att analysera

Den senaste tiden har det skett ett märkbart uppsving i intresset för författaren Per Olov Enquists litterära arv. Även om det kanske är överdrivet att tala om en renässans – hans verk har knappast hunnit falla i glömska sedan hans bortgång 2020 – pågår det flera initiativ som åter riktar ljuset mot hans omfattande författarskap.

Ett sådant initiativ är tankesmedjan Katalys podcast ”I kapten Enquists bibliotek”, där Daniel Suhonen och Felix Antman Debels fungerar som ciceroner genom Enquists litterära produktion. Programmet följer en ambitiös kronologisk struktur, från debuten ”Kristallögat” (1961) och framåt. Det rör sig om ett projekt med långt tidsperspektiv – minst tre till fyra år beräknas det ta innan hela produktionen har behandlats.

Enquists betydelse för svensk litteratur kan knappast överskattas. Förutom sitt skönlitterära arbete med dussintals romaner och dramatik, har han också satt avtryck inom kulturpolitiken. Bland annat medverkade han i utformandet av statliga utredningar, däribland 1999 års betänkande om en ny svensk filmpolitik. Hans kulturella tyngd är påtaglig, särskilt i jämförelse med de namn som figurerar i nuvarande regeringens litterära kanonprojekt.

Ett annat tecken på det pågående intresset för Enquist är den senaste utgåvan av den välrenommerade litteraturtidskriften Essä, som ägnar ett helt nummer åt Enquists roman ”Hess” från 1966. Tidskriftens redaktör Emi-Simone Zawall har skapat ett ambitiöst nummer där en 300-sidig faksimil av originaltexten kompletteras med essäer av litterära profiler som Svante Weyler, Lotta Lotass och Jörgen Gassilewski, samt konstnärliga bidrag från bildkonstnären Jens Fänge.

”Hess” tillhör Enquists mer experimentella och svårtillgängliga verk. Romanen, som ytligt sett handlar om en doktorand som skriver en avhandling om nazistpolitikern Rudolf Hess, är starkt influerad av den franska nya romanen, konkret poesi och de cut-up-tekniker som förknippas med William Burroughs och Brion Gysin. Men verket undandrar sig enkla tolkningar – identiteten hos både doktoranden och Hess förblir medvetet otydliga, liksom textens egentliga status. Romanen befolkas dessutom av gäckande biroller som Madame Blavatsky samt Tolkiens karaktärer Frodo och Gandalf.

I sin essä i tidskriften formulerar sig Svante Weyler träffande om paradoxen i Enquists författarskap: ”Jag har, trots att jag kände Per Olov Enquist ganska bra, aldrig förstått hur en så begriplig människa kunde skriva så många obegripliga saker och ändå vara så älskad”. Som Lotta Lotass påpekar i sitt bidrag kan ”Hess” förstås som ett ”formexperiment i tiden”, men det är antagligen ändå en av Enquists mest utmanande texter.

Jörgen Gassilewski väljer i sitt bidrag en okonventionell ingång till ”Hess” genom att använda texten som ett orakel – en metod där läsaren ställer en fråga och sedan slår upp ett slumpmässigt stycke i boken som svar. Ett exempel på ett sådant ”svar” från romanen lyder: ”En gång gör han ett försök att beskriva den oro han erfar inför begrepp av metafysisk karaktär, men resultatet blev alltför diffust och han slutför aldrig arbetet.”

Denna nya våg av uppmärksamhet kring Enquists författarskap visar på hans fortsatta relevans i svensk litteratur. Hans verk, både de mer tillgängliga och de experimentella, fortsätter att inspirera till nya tolkningar, samtal och konstnärliga uttryck. Det visar också på en levande litterär kultur i Sverige, där klassiska verk kan återupptäckas och omvärderas av nya generationer läsare och kritiker.

Enquists författarskap, med sin spännvidd från experimentella verk som ”Hess” till mer publikt omtyckta romaner, förblivare därmed ett vitalt inslag i den svenska litteraturdiskussionen, även efter hans bortgång – inte som ett musealt objekt, utan som en levande källa till konstnärlig och intellektuell inspiration.