Rebecka Katz Thor: De humanistiska forskarna lever ständigt med kniven mot strupen

I takt med att höstterminen drar igång på landets lärosäten står många av Sveriges forskare inför en välbekant utmaning. Särskilt humanister kämpar med att balansera undervisning samtidigt som de måste färdigställa omfattande forskningsansökningar – för många den enda möjligheten att få ägna sig åt forskning överhuvudtaget.

Situationen på svenska universitet och högskolor har blivit alltmer ansträngd. Lektorer har ofta enbart 10 procent forskning i tjänsten, medan professorer kan ha runt 40 procent. Oavsett position förväntas akademiker finansiera denna forskningstid genom externa medel, vilket skapar en problematisk uppdelning mellan två kategorier: de som främst undervisar och de som lyckas forska.

Forskare som framgångsrikt erhåller anslag hamnar i en gynnsam position där de kan producera vetenskapliga artiklar och böcker, vilket i sin tur stärker deras meriter för framtida ansökningar. Samtidigt fastnar andra i undervisningstunga tjänster utan möjlighet att meritera sig vetenskapligt, vilket långsiktigt skapar en ond cirkel.

Även för framgångsrika forskare är systemet ohållbart. Forskningsanslag löper vanligtvis under tre år, vilket innebär att man ständigt måste återvända till ansökningskarusellen. Statistiken är nedslående: hos Vetenskapsrådet, Sveriges största forskningsfinansiär, beviljades endast 8 procent av ansökningarna inom humaniora och samhällsvetenskap 2025 – endast 89 projekt av 1131 inlämnade förslag.

För nyligen disputerade humanister är situationen särskilt prekär. Chansen att erhålla en fast tjänst är minimal, vilket tvingar många att förlita sig på externa finansieringsmedel för sin försörjning. Resultatet blir en karriär präglad av ständig ekonomisk osäkerhet och hård konkurrens med kollegor.

Regeringens forskningsproposition för 2025 innehåller storslagna ambitioner om att Sverige ska vara ”ett av världens främsta forsknings- och innovationsländer”. Ord som ”banbrytande” och ”excellens” genomsyrar dokumentet. Men det finns en uppenbar motsättning i att forskare tvingas ägna så mycket tid åt ansökningar som ofta inte leder någonstans – tid som istället kunde använts till faktisk forskning.

Humanistisk forskning spelar en fundamental roll i samhället genom att utveckla områden som pedagogik, historia och filosofi. Denna forskning påverkar i förlängningen utbildningssystemet, vår förståelse av historiska skeenden och förmågan att omsätta abstrakta teorier till konkreta idéer. Humanistiska forskare bidrar dessutom till statliga utredningar, deltar i expertråd och förmedlar kunskap i media.

En oroväckande trend är de alltfler riktade utlysningarna från finansiärer som Vetenskapsrådet. Dessa utlysningar styr forskningen mot politiskt prioriterade områden som migration, Förintelsen, demokrati och våld i nära relationer. Även om ämnena i sig är viktiga, innebär detta en begränsning av den fria forskningen.

Flera stora forskningsfinansiärer, däribland Formas, Östersjöstiftelsen och Vinnova, ställer tydliga krav på samhällsrelevans eller att forskningen direkt ska bidra till att lösa samhälleliga utmaningar. Ett undantag är Riksbankens jubileumsfond som fortfarande betonar betydelsen av humaniora och samhällsvetenskap för att förstå samhället, utan att kräva omedelbar tillämpbarhet.

Detta sker i en tid då forskning generellt ifrågasätts på osakliga grunder, med humaniora särskilt utsatt för kritik om att vara ”onödig”. Precis som konst och kultur kan avfärdas som överflödigt när sjukvården har ekonomiska problem, trots att forskning visar att kulturupplevelser och fritt tänkande bidrar både till individuellt välbefinnande och demokrati.

I en tid av växande auktoritära tendenser i omvärlden borde det vara självklart att främja den fria forskningen. För att uppnå regeringens mål att ”de bästa studenterna väljer en akademisk karriär” krävs tydliga och säkra karriärvägar. Med nuvarande system riskerar Sverige att förlora både begåvade forskare och potentiellt värdefulla idéer – en förlust som i längden kan bli kostsam för både akademin och samhället i stort.