Regissören Jonatan Etzler: ”Folk i svenska filmbranschen är väldigt ängsliga”

Svenska filminstitutets vädjan till internationella regissörer

På Guldbaggegalan förra veckan stod Svenska filminstitutets VD Anna Croneman på scenen och talade om den svenska filmkrisen. Med en bisats vände hon sig till de svenska filmskapare som gjort internationell karriär: ”Arbeta gärna utomlands, men inte bara. Ge inte upp på svensk film!”

Denna vädjan kan ha riktat sig till Tarik Saleh, som dominerade Guldbaggegalan med sin egyptiska thriller ”Eagles of the republic”. Men den kunde lika gärna vara avsedd för regissören Jonatan Etzler, vars brittiska skolsatir ”Bad apples” nu har svensk premiär på Göteborgs filmfestival.

Bakom bioduken, i ett litet personalkök som doftar av nybryggt kaffe, sitter Jonatan Etzler med en oöppnad köpesallad framför sig. Han har just introducerat sin film om en ambitiös lärare som i desperation låser in klassens bråkstake i sin källare.

Filmen bygger på den svenska romanen ”De oönskade” av Rasmus Lindgren, men när Etzler försökte utveckla projektet i Sverige möttes han av tveksamheter.

”Vi fick ungefär samma reaktioner överallt: ’Nej men oj, måste läraren verkligen låsa in pojken?’ ’Han kanske kan gå ner dit av egen fri vilja?’ ’Kan han inte få en nyckel?'”, berättar Etzler med neutral röst, men hans frustration över den svenska ängsligheten är ändå påtaglig.

I England fick han istället ett helt annat mottagande. ”Där reagerade man helt motsatt. ’Vad roligt att hon låser in killen i källaren’ – de har ju en starkare tradition av svart komedi i England”, förklarar han.

Under ytan handlar filmen om en djupare frågeställning: ”Hur hanterar vi personer som inte passar in i det fyrkantiga samhälle vi har skapat? Folk med fel geometrisk form, så att säga. Det var den frågan som jag inte riktigt kunde besvara, som kittlade mig som filmskapare.”

Etzler drar paralleller till sci-fi-novellen ”The ones who walk away from Omelas” av Ursula K. Le Guin, där ett perfekt samhälle kan existera tack vare att ett barn sitter fastkedjat i en källare. ”Det är lite så som det är att leva i västvärlden. Vi kan ha det så bra tack vare att andra delar av världen lider.”

Huvudrollen i ”Bad apples” spelas av den fyrfaldigt Oscarsnominerade Saoirse Ronan, något som väcker förundran. Etzler förklarar hur det gick till: ”Min agent kontaktade hennes, som gav henne manus. Vi hade fått höra att det skulle ta flera månader innan hon svarade, men hon återkom redan efter en vecka.”

De möttes på en restaurang i London och pratade i timmar. När fans kom fram för autografer, presenterade Ronan honom som ”a great director”, vilket förvånade Etzler. ”Jag undrade var fan hon hade fått det ifrån… Hon har ju jobbat med storheter som Greta Gerwig, Wes Anderson och Peter Jackson.”

Jonatan Etzler bestämde sig redan som sexåring för att bli regissör efter att ha sett ”Släpp fångarna loss det är vår”. ”Hasse & Tage har överhuvudtaget varit en stor inspiration”, säger han och tillägger att han som barn var ”lite för gammal för sig själv” och till och med lyssnade på Ernst Rolf.

När samtalet övergår till den svenska filmkrisen återkommer Etzler till ängslighetstemat: ”Folk i branschen är väldigt ängsliga. När man utvecklar en film måste den passera genom många rum, med många olika oroliga personer som ska ha en åsikt, som har sina egna nojor som de projicerar på filmen. Då kan det till slut bli rätt uddlösa filmer.”

Problemet grundar sig enligt Etzler i resursbrist. ”I botten handlar det väl om att branschen har för lite pengar. Att nya filmmakare inte tillåts att pröva sig fram. Om man ska bli bra på yrket måste man göra mycket film. Lära sig hantverket.”

Efter att ha turnerat på internationella festivaler med filmen som svenska producenter inte trodde på, har Etzler nu åtta agenter: fem i USA, två i England och en i Sverige. Sannolikheten att hans kommande filmer spelas in i Sverige bedöms vara minimal.

”För mig har det varit en jättelång resa. Jag var här i Göteborg första gången 2009, med en kortfilm, och sedan dess har jag gjort 17 till. Man måste förstå hur man transporterar sina tankar till filmduken, lära sig filmspråket helt enkelt. Annars är det som att be min tvååring hålla ett tal.”

När intervjun avslutas tittar Etzler på klockan – det är dags att gå in och svara på publikens frågor. Salladen står kvar, fortfarande orörd.