”Regn över Babel” – en vild och överlastad skröna som inte hittar magin

I regnet av Babel: En visuell översvämning utan magisk realism

Colombia har under senare år etablerat sig som en stark kraft inom latinamerikansk film, med verk som kombinerar socialt medvetande med innovativt berättande. Men i ”Regn över Babel”, som nu når svenska biografer, riskerar regissören Gala del Sol att drunkna i sitt eget överflöd av idéer, karaktärer och visuella uttryck.

Filmen utspelar sig i Calis undre värld, där nattklubben Babel fungerar som ett nav för ett myller av karaktärer. Ägaren till klubben, trött på dragshower som knyts till hans verksamhet, ger sin son Timbi uppdraget att hitta en legendarisk saxofonist och salsasångare som försvunnit i stadens klubbvärld – en man som beskrivs som ”langare av minnen från framtiden”.

Timbi får hjälp av en ung zigenerska (filmen använder medvetet exotiserande termer) som spelar kort med Döden själv – den vackra ”La Flaca” – om sin dotters liv. I denna komplexa väv finns också bartendern kallad ”Apotekaren”, som väljer vilka själar som ska skördas, och ”Dante”, en död soldat med minnesförlust som utför själva skördandet.

Det råder ingen brist på kreativa idéer i denna colombianska produktion. Själar manifesteras som stenar och kristaller, döden personifieras, och gränsen mellan det verkliga och det övernaturliga suddas ut. Men till skillnad från den magiska realism som förknippas med landets litterära ikon Gabriel García Márquez, lyckas inte del Sol förena dessa element till en sammanhängande helhet.

Filmens största problem är just överflödet. Hälften av karaktärerna och miljöerna borde ha strukits redan på manusstadiet. Istället blir tittaren överväldigad av en kaotisk berättelse där det är svårt att förstå vem som driver handlingen framåt eller vad det egentliga syftet är med det som utspelar sig.

Del Sol verkar vilja efterlikna García Márquez förmåga att upplösa gränsen mellan vardag och metafysik, men resultatet blir snarare en form av ”camp” – en ironisk, politiskt medveten extravagans. De övernaturliga elementen upplevs aldrig som integrerade i berättelsens verklighet utan förblir dekoration, ungefär som rekvisita från en new age-butik.

Även filmens visuella uttryck blir problematiskt. De överlastade bilderna töms på innehåll genom utslitna stilgrepp som överdriven användning av fisheye-objektiv. Där film som medium i grunden alltid är en form av magisk realism – verkligheten förhöjd genom utsnitt, montage och musik – blir del Sols ansträngningar att skapa magi paradoxalt nog kontraproduktiva.

”Regn över Babel” står för ett ambitiöst försök att skapa något annorlunda och gränslöst, en hyllning till tillvarons magiska dimensioner. Men den colombianska regissören förlitar sig för mycket på överdåd som uttrycksmedel. Resultatet blir som ett överhettande tåg som aldrig riktigt lämnar stationen – fullt av energi men utan riktning.

För den som är intresserad av colombiansk film finns flera starkare exempel från senare år att utforska, som ”Monos” (2019), ”Amparo” (2022) och ”The Kings of the World” (2023) – verk som balanserar det poetiska, politiska och personliga på ett mer övertygande sätt än ”Regn över Babel” lyckas med.

Filmen har svensk premiär den 30 december och är två timmar lång, i regi av Gala del Sol och med skådespelare som Jhon Narváez, Sofia Buenaventura och John Alex Castillo i rollerna.