Richard Ford: Jag vill inte vara ett asshole, men jag vägrar acceptera det som händer nu

I en tid då politisk polarisering sätter djupa spår i det amerikanska samhället reflekterar författare och medborgare allt mer över landets identitet och framtid. Denna splittring mellan olika politiska läger har tagit sig nya uttryck sedan Donald Trump återvände till presidentämbetet.

För många som betraktar utvecklingen i USA känns den politiska verkligheten allt mer främmande. Den konstruktiva oenigheten, som tidigare kunnat bidra till samhällsutveckling, har ersatts av något annat – en djupare klyfta där grundläggande värderingar kring demokrati och medborgerliga rättigheter står på spel.

Presidentens motvilja att bli motsagd och hans tendens att förvränga fakta har blivit ett genomgående tema i den politiska diskursen. När presidenten tillfrågades om han planerade att besöka familjen till den mördade soldaten Sarah Beckstrom i West Virginia, svarade han att han möjligen skulle åka dit eftersom han hade vunnit en stor valseger där. ”De gillar mig i West Virginia”, löd svaret – men något besök blev aldrig av.

Det mest oroväckande i den nuvarande politiska situationen är inte bara presidentens agerande, utan den uppenbara acceptansen från en betydande del av befolkningen. Allt fler amerikaner tycks tolerera åtgärder som tidigare skulle ha ansetts otänkbara: att omdefiniera upproret vid Kapitolium, att underminera vaccineringsprogram, att använda statliga myndigheter för att tysta oliktänkande, att placera uppenbart okvalificerade personer på höga poster.

”Jag fattar inte. Har Trump hållhakar på alla?”, frågar sig många kritiska röster när de ser hur både folkvalda representanter och vanliga medborgare accepterar en gradvis nedmontering av demokratiska institutioner och processer.

Den historiska tendensen att amerikansk politik pendlar tillbaka mot mitten tycks ha brutits. Konservativa väljare som tidigare skulle ha motsatt sig radikala ingrepp i samhällets grundvalar verkar nu villiga att stödja en politik som utmanar själva konstitutionen.

Traditionella förklaringsmodeller räcker inte längre till för att förstå denna utveckling. Klasshat, ekonomisk otrygghet och rasmotsättningar spelar säkert roll, men en bistrare sanning kan vara att många amerikaner har blivit alltför självupptagna och misstänksamma mot organiserad samhällsaktivitet för att kunna förhålla sig nyanserat till komplexa politiska frågor.

Vad som står på spel är de medborgerliga rättigheterna som har varit så svåra att kämpa sig till under landets 250-åriga historia. Det har tagit generationer att lagstifta om återhållsamhet, empati och ansvarstagande – att betrakta andra som mer lika än olika oss själva. En välfungerande demokrati kräver god vilja, tålamod, historiemedvetenhet och konsekvenstänkande.

Europeiska vänner uttrycker ofta medkänsla och misstro inför situationen i USA, men för amerikaner som upplever utvecklingen inifrån är känslan mer komplex. ”Odla er egen trädgård”, blir svaret till omvärlden. ”Vi är inte någon demokratisk förebild. Det har vi aldrig varit. Läs vår historia.”

Känslan av främlingskap inför det egna landet är påtaglig för många amerikaner idag. Med alienationen följer isolering, misstro och cynism. Det finns en ängslan om att något avgörande håller på att ske, men utan klar uppfattning om vad eller hur man ska hantera det.

Vissa har valt att lämna landet, men frågan är om det verkligen går att fly från sin amerikanska identitet. För många äldre är det inte ett alternativ – av praktiska skäl som sjukvård och etablering. Och kanske finns det fortfarande en bild av Amerika som inte försvinner ur medvetandet, även om den bleknar dag för dag.

Rättvisa, trohet och medkänsla – en annan definition av ”Make America Great Again” än Donald Trumps. Ett Amerika som kanske aldrig var perfekt men som ändå representerade något bättre än dagens polariserade verklighet. Den bilden gör det värt att hänga kvar och kämpa för landets framtid.