I nuläget står Riksteatern inför en omfattande omstrukturering som kommer att påverka personalstyrkan. Enligt teaterchefen behöver verksamheten säga upp 15–20 personer med tillsvidareanställning, vilket motsvarar omkring tio procent av den fasta personalstyrkan. För närvarande har teatern 169 tillsvidareanställda medarbetare, och totalt arbetar cirka 600 personer vid institutionen under ett år när man räknar in projekt- och korttidsanställda.
Riksteaterns ledning pekar ut regeringens kulturpolitik som den direkta orsaken till neddragningarna. Teaterchefen förklarar situationen: ”Inför 2024 minskade vårt statliga anslag och ligger nu oförändrat. Men eftersom löner och andra priser på tjänster och varor räknas upp blir det mindre pengar kvar att bedriva verksamheten för. För att ha en långsiktigt hållbar ekonomi och en budget i balans behöver vi minska.”
Det exakta antalet tjänster som kommer att försvinna är ännu inte fastställt, liksom vilka specifika roller som berörs. Ledningen meddelar dock att samtliga avdelningar inom Riksteaterns nationella verksamhetsorganisation kan komma att påverkas av nedskärningarna.
Konsekvenserna av dessa nedskärningar sträcker sig längre än enbart till de anställda. Teaterchefen uttrycker särskild oro för hur detta kommer att påverka publiken och tillgängligheten till scenkonst i hela landet. ”I vår undersökning ’Svenskarna och scenkonsten’ framgick att det redan idag finns en större efterfrågan på scenkonst än vad statliga medel räcker till,” säger teaterchefen.
Riksteaterns huvuduppdrag – att erbjuda scenkonst i hela Sverige – blir nu betydligt svårare att uppfylla med minskade personella och ekonomiska resurser. Teaterchefen betonar att den största delen av budgeten går till löner, vilket gör personalminskningar till en oundviklig konsekvens när anslagen inte ökar i takt med kostnadsökningarna.
Nedskärningarna riskerar att få långtgående effekter för kulturlivet i Sverige. Förutom den omedelbara påverkan på den geografiska spridningen av scenkonst över landet, varnar teaterchefen för att situationen kommer att leda till färre arbetstillfällen inom kultursektorn. På längre sikt finns också en risk att kompetens inom branschen utarmas när arbetstillfällen försvinner.
På frågan om det finns möjligheter att undvika nedskärningarna svarar teaterchefen att institutionen aktivt söker alternativa finansieringskällor. ”Vi försöker självklart hitta andra sätt att finansiera kulturen; med EU-bidrag, stiftelser, samarbeten,” förklarar teaterchefen. Men trots dessa ansträngningar understryker ledningen svårigheterna med att kompensera för minskade statsanslag.
En enkel lösning som att höja biljettpriserna avfärdas med hänvisning till Riksteaterns grundläggande uppdrag. ”Riksteaterns ekonomi skulle kanske tillfälligt bli bättre men vårt syfte att alla ska kunna ha möjlighet att ta del av scenkonst skulle urholkas,” menar teaterchefen.
Situationen vid Riksteatern speglar en bredare problematik inom den svenska kultursektorn, där många institutioner kämpar med liknande ekonomiska utmaningar. Kulturpolitiska prioriteringar har under senare tid varit föremål för debatt, och Riksteaterns nedskärningar kan ses som ett konkret exempel på hur politiska beslut påverkar kulturens villkor och tillgänglighet.
För landets många mindre orter, där Riksteatern ofta utgör den enda möjligheten att ta del av professionell scenkonst, riskerar nedskärningarna att få särskilt kännbara konsekvenser. När både personal och produktioner minskar drabbar det i slutändan kulturutbudet i hela landet, något som går emot Riksteaterns uttryckliga uppdrag att ”nå alla överallt med scenkonst”.
