Så blev Zarah Leander en primadonna assoluta på dekis

I en tid då kulturens roll i politiska sammanhang debatteras intensivt sätter Riksteatern fingret på en öm punkt med sin nya musikmonolog om Zarah Leander. Den svenska stjärnan, som nådde sin största framgång i Nazityskland, fortsatte livet ut att hävda att hennes konst stod över politiken – att hon bara sjöng om kärlek.

Katarina Ewerlöf gör en enastående tolkning av den kontroversiella artisten i föreställningen som turnerar landet runt. Med precision och närvaro fångar hon Leanders komplexa personlighet, en kvinna som navigerade mellan konstnärlig ambition och moraliska gråzoner under en av Europas mörkaste perioder.

Leander blev under 1930- och 40-talen en av Tysklands mest folkkära filmstjärnor, med en karriär som blomstrade medan nazistregimen begick sina värsta brott. Trots detta hävdade hon bestämt genom hela sitt liv att hon aldrig sympatiserade med nazismen – hon var bara en artist som tog de karriärmöjligheter som erbjöds.

Riksteaterns föreställning, skriven av dramaturgen Magnus Lindman, utforskar detta moraliska dilemma genom att väva samman Leanders egna utsagor med historiska fakta. Den ifrågasätter hennes försvar att konsten existerar i ett politiskt vacuum. Kan en artist verkligen frånsäga sig ansvar för i vilka sammanhang hen uppträder?

Scenografin är avskalad men effektiv, med tidstypiska detaljer som subtilt påminner publiken om den historiska kontexten. Musikarrangemangen, som inkluderar flera av Leanders mest kända sånger, framförs med stark känsla för originalets särpräglade röst utan att för den skull bli imitation.

Frågan om konstens förhållande till makt är lika aktuell idag som då. I en tid när kulturarbetare runt om i världen tvingas ta ställning i politiskt laddade situationer, erbjuder föreställningen en historisk spegel som reflekterar våra samtida diskussioner. När går en artist från att vara underhållare till att bli propagandist? Var går gränsen mellan karriärkliv och moraliskt svek?

Zarah Leander själv kom att symbolisera denna ambivalens. Efter kriget möttes hon av kritik i Sverige, men lyckades ändå återuppbygga sin karriär, om än i mindre skala. På ålderns höst vidhöll hon bestämt sin position – att hennes konst aldrig varit politisk.

Det är särskilt intressant hur föreställningen lyckas nyansera bilden av Leander utan att för den skull ursäkta hennes val. Hon framställs varken som offer eller förövare, utan som en komplex människa med drömmar, ambitioner och brister. Denna nyansering är Ewerlöfs stora bedrift – hon skildrar Leander som en trovärdig person av kött och blod, inte en historisk karikatyr.

Riksteaterns satsning kommer i ett kulturklimat där debatten om konstnärens ansvar blivit allt hetare. Senaste årens diskussioner om kultursamarbeten med auktoritära regimer och kommersiella intressen visar hur frågan fortfarande saknar enkla svar.

Föreställningen väjer inte för de svåra frågorna. Den visar hur Leander, trots att hon inte direkt spred nazistisk propaganda, ändå genom sin närvaro bidrog till att normalisera regimen och ge den kulturell legitimitet. Samtidigt problematiseras den förenklade bild som ibland målats upp av Leander som medveten nazistsympatisör.

Musiken spelar en central roll i berättelsen. Leanders karakteristiska mörka röst, som i sin samtid beskrevs som ”viskande dynamit”, återspeglas i föreställningens musikaliska arrangemang. Sångerna integreras sömlöst i narrativet och fungerar både som historiska dokument och emotionella höjdpunkter.

För dagens publik blir föreställningen en påminnelse om att kulturens förhållande till politiken alltid är komplext. I en tid då sociala medier gör att artisters minsta handling kan granskas och kritiseras, ger Riksteaterns musikmonolog ett historiskt djup till diskussionen om konstens ansvar.

Katarina Ewerlöfs porträttering stannar kvar hos åskådaren långt efter att ridån gått ner. Hon gestaltar inte bara en historisk person utan också ett evigt mänskligt dilemma – kompromisserna vi gör mellan våra ideal och våra ambitioner, mellan vår konst och vårt samvete.