När musiken nådde sin höjdpunkt – tio år sedan magin från 2016

På alla hjärtans dag för tio år sedan låg jag och min blivande pojkvän på sängen i mitt flickrum och lyssnade uppmärksamt på de första tonerna från Kanye Wests ”The Life of Pablo”. De släpiga, ensamma syntarna och förvrängda gospelkörerna från öppningsspåret ”Ultralight Beam” strömmade ur datorns skrälliga högtalare.

Jag minns inte om jag insåg att jag just hört ett av 2000-talets bästa album när den sista låten tystnade. Men jag vet med säkerhet att jag precis upptäckt att musik kunde vara något helt annat än vad jag tidigare känt till.

Det var omöjligt att separera nyförälskelsen i killen från låtarna han spelade för mig. Varje vecka tycktes ett fantastiskt, livsavgörande album släppas och läggas till soundtracket av vårt första år tillsammans.

För varje år som gått sedan dess – tio år av flyttar mellan Stockholm och andra platser, bråk, försoning, förlovning, kattköp och bostadsköp – har jag insett att 2016 inte bara var speciellt för mig. Min introduktionskurs i musik via kärleken råkade sammanfalla med ett av musikhistoriens viktigaste år.

2016 var personligen fantastiskt för mig, men det var knappast den harmoniska tid som många nu påstår i efterhand. När året summerades var den allmänna känslan snarare att världen genomlidit ett annus horribilis – ett fruktansvärt år.

Amerikanska Elle listade till och med 17 memes som ”perfekt sammanfattar varför 2016 var det värsta året någonsin”. Världen hade skakats av det amerikanska presidentvalet, Brexit, förlusten av Prince, David Bowie och Leonard Cohen, Zikaviruset och flera terrorattacker.

Under början av 2026 fylldes sociala medier av nostalgiska tillbakablickar på hur okomplicerat livet verkade för tio år sedan. Jag blev förvånad, för jag mindes tydligt att alla då försäkrade varandra om att värre kunde det inte bli.

Det har tagit tio svåra år att inse hur bra vi trots allt hade det. Men att 2016 var ett av populärmusikens viktigaste år är inte en efterkonstruktion – vi har snarare först nu börjat förstå hur betydelsefull den musiken faktiskt var.

2016 inleddes med sorg. Den 8 januari, bara dagar innan hans bortgång, släppte David Bowie sin svanesång ”Blackstar”. Under arbetet med detta album hade Bowie intensivt lyssnat på Kendrick Lamars ”To Pimp a Butterfly” från 2015, ett verk som är avgörande för att förstå musiklandskapet 2016.

”To Pimp a Butterfly” hade brutit ny mark för hiphop genom att blanda in jazz, experimentell produktion och djup samhällskritik, allt förankrat i afroamerikansk musiktradition. Det var både gatusmart och sofistikerat, kommersiellt framgångsrikt men konstnärligt djärvt.

Fjolåret uppmärksammades det att inga hiphoplåtar nådde Billboard-listans 40 i topp för första gången sedan 1990. Detta understryker hur 2016 verkligen var en historisk höjdpunkt för afroamerikansk musik – en topp som det tagit tio år att plana ut från.

I januari släppte även Rihanna ”Anti”, hennes mest helgjutna album. Den svalt intensiva hiphoplåten ”Needed Me” med sin ikoniska musikvideo regisserad av Harmony Korine blev ett definierande ögonblick. I videon bär Rihanna ett halsband med Afrikas kontinent – en detalj som symboliserar tidens starka identitetsfokus.

2015-2016 präglades av Black Lives Matter-rörelsen och en växande medvetenhet om rasismens fortsatta närvaro i USA, trots Obamas presidentskap. Flera uppmärksammade polisövergrepp mot svarta amerikaner hade lett till protester och upplopp.

Tidigare hade mainstreamartister ofta tonat ner sin svarta identitet för att tilltala en bred publik. 2016 var det slut med det. En antirasistisk strömning genomsyrade kulturen, med konstnärer som stolt lyfte fram sin identitetstillhörighet, vilket gjorde musiken argare, mer angelägen och konstnärligt friare.

Solange släppte r’n’b-mästerverket ”A Seat at the Table”. Childish Gambino (Donald Glover) kom med det psykedeliska funkalbumet ”Awaken, My Love!” med hitlåten ”Redbone” producerad av svenske Ludwig Göransson. Blood Orange dedikerade ”Freetown Sound” till alla marginaliserade grupper.

Danny Brown gav ut ”Atrocity Exhibition”, Vince Staples släppte ”Prima Donna” och Anderson .Paak blandade hiphop, soul och r’n’b på det gränslösa albumet ”Malibu”.

Young Thug, en ikon inom den ofta råa sydstatsrappen, fick stor uppmärksamhet för sitt album ”Jeffery” där han på omslaget bar en draperad lila klänning. Samtidigt lade Rae Sremmurd, Travis Scott och Desiigner grunden för den trap-explosion som skulle dominera topplistorna de kommande åren.

När jag återvänder till musiken från 2016 slås jag inte bara av att nästan alla relevanta album gjordes av svarta artister, utan också av musikens optimism. Trots att texterna ofta behandlar orättvisor, rasism och brutalitet finns en lätthet och glädje över att få skapa. Trots den höga konstnärliga nivån känns musiken aldrig överarbetad.

Kaytranadas glada, dansanta ”99,9%” och Bon Ivers spökligt elektroniska men samtidigt mjuka ”22, A Million” exemplifierar denna kreativa frihet – möjligen ett resultat av att artister då hade börjat få mer kontroll över sina produktionsverktyg och lanseringsprocesser, innan Spotifys grepp om branschen hårdnade ytterligare.

Årets två absolut viktigaste verk var Frank Oceans ”Blonde” och Beyoncés ”Lemonade” – album som sände chockvågor genom världen och höjde ambitionsnivån till tidigare oanade höjder. Frank Ocean lade i princip ner sin karriär efter ”Blonde”, ett så intrikat och personligt verk att referenser till det fortfarande dyker upp i oväntade sammanhang.

”Lemonade” är ett perfekt genomfört allkonstverk av enorm skala. De tolv låtarna blandar blues, country, funk och gospel med indiepop och hiphop. Albumet åtföljdes av en kortfilm som berättade om frigörelse, hjärtesorg och afroamerikansk historia. Att en popstjärna av Beyoncés magnitud vågade ta sådana konstnärliga och politiska risker var närmast otänkbart före 2016.

Det fanns en öppenhet i kulturen då, ett hopp, som skapade höga förväntningar. Som 19-åring fick jag en märklig bild av vad som var normalt för ny musik. Men 2016 visade sig vara mer av en kulmen och ett slut än en början för många artister. Efter Trumps maktövertagande spred sig en uppgivenhet. Att vara politisk som amerikansk konstnär var inte längre ett aktivt val utan en roll man tilldelades.

Charli XCX:s EP ”Vroom Vroom” från februari 2016, producerad med den bortgångna Sophie, var dock en sorts början. Den missförstådda låtsamlingen ändrade riktningen för Charlis karriär och banade väg för ”Brat”, som 2023-2024 inspirerat otaliga artister från Addison Rae till Zara Larsson.

Musiken från 2016 känns fortfarande inte daterad, vilket är typiskt för konst i frontlinjen. Den är dock så fylld av minnen att jag inte kan lyssna på den utan att transporteras tillbaka, att få syn på en yngre version av mig själv och känna en sorts överseende omtanke.

Hon visste verkligen hur bra hon hade det. Men hon visste ingenting.