Saga Cavallin: I år ska jag vända ryggen åt den utslätade amerikanska kulturen

I takt med att året lider mot sitt slut har jag tagit ett något oväntat beslut: att avstå från amerikanska filmer under den kommande tiden. Ett nyårslöfte som kanske väcker förvåning hos många. Hur ska jag kunna hålla mig uppdaterad om samtidens kulturella referensramar? Men faktum är att den amerikanska dominansen inom den globala filmvärlden sakta men säkert håller på att förändras.

Under de senaste åren har vi sett en tydlig förskjutning i det internationella filmlandskapet. Det som tidigare var en nästan självklar amerikansk hegemoni har gradvis utvecklats till en mer nyanserad och mångfacetterad marknad. Hollywoodfilmer, som länge varit själva sinnebilden för global populärkultur, har i allt större utsträckning blivit en regional produkt snarare än en universell sådan.

Denna förändring speglar en bredare utveckling inom den globala kultursfären. Digitaliseringen och streamingplattformarnas framväxt har demokratiserat tillgången till innehåll från världens alla hörn. Plötsligt kan en sydkoreansk serie som ”Squid Game” eller en spansk som ”La Casa de Papel” bli globala fenomen, något som var otänkbart för bara ett decennium sedan.

Den spanska filmindustrin är ett utmärkt exempel på denna utveckling. Med en rik filmtradition som sträcker sig från Luis Buñuels surrealistiska verk till Pedro Almodóvars färgsprakande dramer har Spanien etablerat sig som en viktig röst i det internationella filmsamtalet. Under senare år har spanska produktioner som ”El hoyo” (The Platform) och ”La sociedad de la nieve” (Society of the Snow) nått internationell framgång via streamingplattformar.

Det är inte bara Spanien som utmanar den amerikanska dominansen. Sydkorea har med sin ”Korean Wave” eller ”Hallyu” svept över världen. Filmer som Bong Joon-hos Oscarsvinnande ”Parasite” har visat att icke-engelskspråkiga filmer kan nå både kritisk och kommersiell framgång på en global skala.

Även Frankrike, Japan, Indien och Nigeria har livaktiga filmindustrier som producerar innehåll som allt oftare når bortom de egna gränserna. Nollywoodfilmer från Nigeria och Bollywoodfilmer från Indien har enorma publiker, inte bara i sina hemländer utan i hela diasporor världen över.

Mitt beslut att avstå från amerikanska filmer är således inte ett uttryck för kulturell isolationism utan snarare för kulturell nyfikenhet. Det finns en hel värld av berättelser som väntar på att upptäckas, berättelser som kan ge nya perspektiv och insikter som kanske saknas i det amerikanska filmutbudet.

Detta betyder inte att Hollywood förlorat sin relevans eller sin förmåga att skapa underhållande och meningsfulla filmer. Amerikanska filmer kommer sannolikt fortsätta att vara en betydande kraft inom den globala filmindustrin under överskådlig framtid. Men deras roll har förändrats från att vara den dominerande rösten till att vara en röst bland många.

För mig personligen innebär detta nyårslöfte en möjlighet att bredda mina kulturella horisonter. Att aktivt söka upp filmer från länder och kulturer vars berättartraditioner jag kanske är mindre bekant med. Det handlar om att utmana mina egna preferenser och bekvämlighetszon.

Kanske är detta också en reflektion av en bredare trend i samhället, där vi allt mer ifrågasätter de gamla kulturella hierarkierna och söker nya röster och perspektiv. I en tid när världen både blir mer global och samtidigt mer polariserad, kan kulturella uttryck från olika delar av världen hjälpa oss att bättre förstå varandra.

Så när jag nu blickar mot det kommande året gör jag det med en känsla av förväntan snarare än förlust. Det finns en rikedom av filmer där ute som väntar på att upptäckas, från spanska kostymdramer till japanska anime, från indiska musikaliska spektakel till franska existentiella dramer. Och vem vet, kanske kommer jag till och med att upptäcka att jag inte saknar de amerikanska filmerna särskilt mycket när allt kommer omkring.