Folkteaterns ”Romeo och Julia” balanserar mellan musikal och tragedi
Folkteaterns konstnärliga ledare Frida Röhl fortsätter sitt arbete med att etablera teatern som en central aktör i Göteborgs kulturliv. Efter förra årets exklusiva scenkonstupplevelse med en specialkomponerad meny av Michelinkockar i kombination med en Norénföreställning, har hon nu tagit sig an Shakespeares klassiska kärleksberättelse ”Romeo och Julia”.
Ursprungsplanen om en musikal med allsångsinslag har under repetitionsperioden övergetts. Istället bjuds publiken på en föreställning som pendlar mellan romantisk musikal, nästan på gränsen till det sentimentala, och klassisk tragedi med tydliga inslag av både samtidsironi och komedi. Resultatet blir både spretigt och splittrat, vilket väcker frågan om inte ytterligare några kreativa infall borde ha sovrats bort under arbetsprocessen.
I ett intressant och nyskapande grepp gestaltas rollen som Julia av tre olika skådespelare – Hilda Krepper, Anna Lundström och Shada Sulhav. Detta framstår som ett medvetet val för att visa karaktärens olika dimensioner. Frida Röhl och Magnus Lindman, som står bakom den omfattande bearbetningen av originaltexten, har dessutom berikat Julias monologer med textmaterial från den feministiska renässanshumanisten Laura Cereta och poeten Gaspara Stampa.
Denna moderniserade och stärkta tolkning av Julia skapar dock ett trovärdighetsglapp i relation till föreställningens Romeo. Odin Romanus ger en briljant tolkning av en självgod gitarrspelande charmör, men hans karaktär lutar så kraftigt åt det komiska att det blir svårt att förstå hur den självständiga Julia kan falla så huvudstupa för honom. Denna obalans underminerar både den romantiska och den tragiska dimensionen av pjäsen.
Trots kraftiga nedskärningar i originaltexten sträcker sig föreställningen över två timmar. Publiken får uppleva en förkortad version av den klassiska berättelsen om de unga älskande från de rivaliserande släkterna Capulet och Montague. Framställningen blir ett pärlband av monologer, sångnummer och en något hastigt avklarad konflikt mellan familjerna som slutar i tragedi.
Föreställningens största styrka ligger i Joel Igor Hammad Magnussons och Ellen Olaisons genomarbetade musik, som fungerar som ett sammanhållande element genom hela uppsättningen. Ett särskilt minnesvärt ögonblick är Anna Lundströms sångnummer på italienska, framfört med känslosam äkthet och förstärkt av subtila ekoeffekter som framhäver varje andetag.
En annan höjdpunkt är en nyskriven monolog om respekt och ”disrespekt” som framförs av Jonas Sjöqvist i rollen som pappa Capulet. Texten förankrar föreställningen i vår samtid genom ett språkbruk som speglar dagens polariserade konflikter och våldsspiraler, vilket skapar en intressant brygga mellan Shakespeares epok och 2020-talets samhällsklimat.
Scenrummet, designat av Charlotta Nylund, förstärker den samtida kopplingen. Den betongpräglade miljön för tankarna till moderna konfliktzoner, med en central sandlådeliknande skyttegrav fylld med sandsäckar. Detta visuella grepp underlättar för publiken att se paralleller till dagens konflikter.
Men trots dessa tidlösa teman och kreativa ansatser saknar uppsättningen den nerv och tydliga riktning som skulle behövas för att göra ”Romeo och Julia” verkligt angelägen för en modern publik. Det skissartade intrycket gör att föreställningen inte fullt ut lyckas förmedla Shakespeares tidlösa berättelse med den emotionella kraft som dramat kräver.
Föreställningen, som spelas på Folkteaterns stora scen i Göteborg, bjuder på en ensemble med tio skådespelare samt två musiker. Magnus Lindmans nyöversättning och bearbetning i kombination med Frida Röhls regi resulterar i en teaterhändelse som väcker både tankar och frågor, men som inte riktigt når hela vägen fram till att bli den genomslagskraftiga nyläsning av klassikern som den strävar efter att vara.
