Samisk konst lyfter fram generationers kamp och kulturarv i Umeå

Efter flera sekel av okunskap och fördomar har intresset för samisk konst, kultur och historia vuxit exponentiellt i Sverige det senaste decenniet – för att på sistone nå både stora institutioner och breda folklager.

Nordiska museet inkluderade för första gången samisk kulturhistoria i sin nya basutställning ”Nordbor” 2024 och samma år engagerade SVT:s julkalender ”Snödrömmar” barnen i samisk mytologi och det underjordiska Saivofolket. Kungliga Operan hade i höstas urpremiär för skapelseberättelsen ”Eatnama vaibmu/Jorden hjärta” i en magnifik uppsättning på nordsamiska, samtidigt som Britta Marakatt-Labbas bildbroderier skapade köer på Moderna museet. Dessutom har Vårsalongen på Liljevalchs nu för första gången öppnats för konstnärer från hela Sápmi.

Denna vinter och vår bjuder två museer i Umeå på utställningar med sydsamisk konst; visuellt och materiellt högst varierade, samtidigt högintressanta som historielektioner. På Västerbottens museum har Tomas Colbengtson sin hittills största separatutställning, medan Bildmuseets ”Art and truth-telling/ Sádniesvuahdah dájdán tjarra” presenterar nya verk av konstnärer och slöjdare med anknytning till södra Sábmie.

Utställningarna visas i anslutning till Sanningskommissionen för det samiska folket, som efter fem års arbete lämnar sitt slutbetänkande i höst. Redan i mars på Bildmuseet presenteras en forskningsantologi om ”konsekvenser av statens politik och relation till samer och samiskt land, samhälle och kultur”.

Historiska föremål får nytt liv

Västerbottens museum har länge haft fokus på samisk kultur, och Colbengtson har i sin iscensättning inkluderat betydelsefulla historiska objekt från museets samlingar. Punktbelysta i den första salens mörker får de ett magiskt skimmer; en ramtrumma konfiskerad 1725 av kyrkan i Åsele och två mjölkstävor från tidigt 1900-tal.

Colbengtson kan nu styrka att renskötaren Anders Bengtzson Liuwa ägde denna trumma, vars trumskinn har påmålade symboler för dödsriket, renhagar, gudar och rovdjur. Bruket av ceremoniella trummor var allmänt förekommande men förknippades främst med nåjdernas användning för kommunikation med andevärlden och spådomar. En utövning som vid tvångskristnandet kopplades till trolldom, förbjöds likt jojken och belades med dödsstraff.

De fint snidade mjölkstävorna, använda vid mjölkning av renkor, kom ur bruk efter andra världskriget då ett statligt påbud styrde renskötseln till enbart köttproduktion.

Väggtexter bidrar med fakta om dessa kulturhistoriska föremål, som Colbengtson även inspirerats av i sin egen konst – främst synligt i ett skimrande glasobjekt i överfångsteknik. ”Naephie”, sydsamiska för mjölkstäva, har ett mjölkningsmotiv inkapslat i glasmassan. I hans tre versioner av glasobjektet ”Hjärna” är bilder på nord- och sydsamer skilda åt i de olika hjärnhalvorna – en gestaltning av hur statens tvångsförflyttningar har ställt grupperna mot varandra.

Skuggor som symbolbärare

Utställningstiteln ”Skuggor” har kopplingar till den övernaturliga skugg- eller undervärlden i samisk religion, men även till att det samiska folket länge har ställts i skuggan och osynliggjorts. På Västerbottens museum återkommer skuggbildningar överallt i utställningen, som i titelverkets långa manssiluett över ett snölandskap.

I den första mörklagda salen flyter skuggorna över podier, golv och väggar. I en suggestiv filmloop figurerar konstnärens skulptur ”Pathfinder” på snöklädda Satsfjäll tillsammans med skuggbilder av samer som förflyttar renar, inklippta ur en gammal journalfilm från samma område.

I installationen ”Saiva soejvene” har Colbengtson använt ett foto på en okänd kvinna i umesamisk kolt, som genom en videoprojektion fått en levande skugga. Här antyds en förbindelse till det mytologiska folk som konstnären säger sig ha mött och beskrivit som ”ett silverstråk” eller ”soejvene” i boken med samma namn.

Från mörkret rör sig publiken in i den andra, större salen, där ljuset flödar. I en central installation snurrar screentryckta bilder av olika urfolk tillsammans med en upp- och nedvänd samisk schaman. Detta rum har ett svagare känslomässigt tryck, samtidigt vidgar flera verk perspektivet till att handla om jordens alla urfolk som fått utstå liknande övergrepp parallellt med miljökatastrofer i spåren av rovdrift på naturtillgångar.

Colbengtsons styrka är att han behärskar många konstnärliga tekniker och sömlöst väver samman personliga och kollektiva minnen.

Mångfald i samisk samtidskonst

På Bildmuseets utställning återkommer ceremonitrumman som motiv. Första blickfånget är Monica L Edmondsons färgstarka, glasinfattade trumform, effektfullt hängd i ett fönster med älven som mäktig fond.

Publiken välkomnas sedan att stiga in i en annan värld genom en vackert dekorerad träportal av slöjdaren och möbelsnickaren Birgitta Ricklund, som även deltar med rikt dekorerade stolar.

Här möts besökaren direkt av Elme Äntings ringformade installation ”Sjeltie 1725” med 26 trummor. De är dekorerade med personliga spår och detaljer från arkivmaterial, återskapade till minne av beslagtagandet av trummor i Åsele, där nästan alla är förstörda eller försvunna.

Bildmuseet har medvetet valt att belysa mångfalden i samisk konst och lyfta fram nya, företrädesvis unga förmågor, istället för de mest kända sydsamiska konstnärerna. ”Art and truth-telling” vill uppmärksamma Sanningskommissionen för det samiska folket, men det märks mest som en idémässig underström. Här är personliga erfarenheter, hopp och drömmar i centrum – gestaltat mot bakgrund av den nedärvda kulturen och förankringen i nordliga marker.

Det handlar också om förluster och motstånd i pågående uppgörelser med den koloniala historien, brinnande aktuellt i det ökade trycket på exploatering av naturresurser. Utställningen på Bildmuseet är första kapitlet i ett årslångt samarbete med Gaaltije Saemien Museume i Staare (Östersund) samt flera kulturcentrum och föreningar.

Samisk berättartradition i nya former

Den pansamiska gruppen Avant Joik deltar i utställningen med videoverket ”Kan vi försonas?”. Filmens äldre naturbilder med renmärkning och rovfåglar flimrar förbi över tre skärmar, tonsatt med jojk till elektronmusik.

Den enda som direkt kommenterar Sanningskommissionen är författaren och serieskaparen Mats Jonsson, känd för den grafiska romanen ”När vi var samer”. Med animerade tuschteckningar skildrar han ett av kommissionens möten där skogssamer fick komma till tals. Jonsson åskådliggör upprivande vittnesmål om allt från systematisk rasism och mardrömmar om nomadskolan till hormoslyrbesprutning av skogen och beslagtagen mark.

Särskilt intresseväckande är Sissel M Berghs animerade video ”Bissie baekktie” (heligt litet fjäll). En vindlande berättelse med både humoristiska och ruskiga inslag om Sverresborg utanför Trondheim, ett område som Bergh reclaimar som samiskt.

Den livaktiga förbindelsen till historien, liksom uppväxter med hantverk, materialkännedom och ett självklart förhållningssätt till återbruk, är typiskt för många samiska konstnärer. I kombination med gedigna konstutbildningar utgör detta grunden för den pågående boomen för samisk konst som nu når en allt bredare publik.