Sanna: Dagen jag var ensam med massören i bastun

I Ukraina står bastutraditionen stark trots krigets skugga

Februarimånaden i Ukraina bjöd på ett milt väder som lämnade Dniprofloden isfri. Denna situation ställde mig inför ett dilemma gällande min planerade tradition med vinterbad, något som jag hoppades kunna dela med ukrainska vänner denna gång.

Planen verkade från början lovande. Jag hade lyckats övertala ett par ukrainska bekanta att följa med till bastun för ett traditionellt dopp i den kalla floden. Sällskap gör ju allt roligare, tänkte jag, men verkligheten ville annorlunda.

När den utsatta dagen äntligen kom, drabbades båda mina vänner av en förkylning så kraftig att de hostade ”som om lungorna skulle vändas ut och in”. Fast besluten att ändå genomföra mitt vinterbad, begav jag mig ensam till bastun – bara för att finna den stängd. Ett bakslag, men inte ett oöverstigligt hinder.

Receptionen visade sig vara öppen och erbjöd massage som alternativ. Utan större eftertanke tackade jag ja, en spontan beslut som skulle visa sig vara början på ett kulturellt äventyr jag inte hade förväntat mig.

Kommunikationen med massören Ihor var begränsad på grund av mina bristande ukrainska språkkunskaper, särskilt när det gällde massage-terminologi. Detta visade sig vara fördelaktigt för Ihors affärer, då jag tackade ja till tjänster vars innebörd jag förstod först i efterhand.

Vad jag förväntade mig skulle bli en timmes behandling utvecklades till en och en halv timmes kombinerad helkropps- och thaimassage med diverse träredskap. Under hela proceduren låg jag med en handduk över ögonen, ovetande om vad som skulle komma härnäst.

Säkerhetsaspekten – att vara ensam i lokalerna med en främmande man – var aldrig ett orosmoment. Som skribenten uttrycker det med självironi: ”Om jag hade varit tjugofyra och snygg som ett bombnedslag hade jag möjligen varit nervös över att vara helt ensam i lokalerna med Ihor, men jag är varken det ena eller det andra.” Dessutom påpekas att personer som arbetar med kroppar professionellt ser dem främst ur ett anatomiskt perspektiv.

Efter massagen drog jag på mig baddräkten och gick till den gemensamma avdelningen, ut på bryggan och ner i det kalla vattnet. Vinterdoppet var äntligen avklarat. Men upplevelsen var långt ifrån över.

När jag kom upp ur vattnet dök Ihor plötsligt upp igen. Med bestämda gester dirigerade han mig in i bastun och räckte fram en tovad bastumössa som jag lydigt tog på mig. Vad som följde var en traditionell ukrainsk bastubehandling med lövruskor.

Under femton minuter låg jag först på mage med både mössa och en eukalyptusdoftande lövruska av ek och björk på huvudet. Ihor hällde vatten över min kropp och svepte de bladrika kvistarna över mig i metodiska rörelser medan rummet fylldes av ånga. Efter halva tiden vände jag på mig för att få samma behandling på framsidan.

När behandlingen var över och jag borstat av lövrester från kroppen, kom nästa order från Ihor: ”DNIPRO.” Det var dags för ytterligare ett dopp i floden. Trots att jag redan genomfört mitt planerade vinterbad, gick jag i igen – denna gång med både hals och huvud under vatten.

När jag signalerade att ett dopp räckte, insisterade Ihor på att hälla en hel spann flodvatten över mig som en sista reningsritual. ”Ålrajt, kompromiss”, svarade jag, men när han föreslog en citrusscrub som avslutning, drog jag gränsen med ett artigt ”Gärna. Nästa gång.”

Denna oväntade upplevelse av ukrainsk bastukultur illustrerar hur traditioner lever vidare trots landets svåra situation. I skuggan av kriget fortsätter vardagslivet och kulturella seder att utgöra en viktig del av den ukrainska identiteten. Bastukulturen, med sina ritualer som påminner om finsk eller rysk tradition men med lokala särarter, representerar en form av kontinuitet och normalitet i en annars turbulent tid för Ukraina.