Sanna Torén Björling: Medan vinterveckorna går märks en skiftning – och fler talar öppet

Femton kilometer från fronten hörs det dova mullret av artilleri. Tågstationen i Kramatorsk stängde i höstas. Den hade varit en knutpunkt, men är inte längre säker för civila transporter.

Många invånare har lämnat staden. De som stannat kvar är väl medvetna om att Kramatorsk ligger i det område som Ryssland kräver som en del av ett eventuellt fredsavtal. Frågan som hänger i luften är under vilken huvudstad staden kommer att lyda i framtiden – Kiev eller Moskva?

Ingen av de tillfrågade invånarna kan tänka sig att stanna om staden hamnar under rysk kontroll. Samtidigt inser de att Ukraina sannolikt inte kan återta förlorade områden med militära medel. Ett eldupphör skulle ge befolkningen en välbehövlig paus, men frågan är om det verkligen skulle innebära fred.

En opinionsundersökning visar att 52 procent av ukrainarna anser att landet under inga omständigheter bör acceptera en fredsuppgörelse som innebär förlusten av hela Donbass. Dock kan över 70 procent tänka sig att avbryta kriget längs nuvarande frontlinjer under vissa förutsättningar.

I samtal med ukrainare framkommer en utbredd övertygelse om att Ryssland kommer att vilja anfalla igen. Det ryska hotet upplevs som permanent, vilket gör frågan om säkerhetsgarantier från Europa och USA avgörande. Avskräckning ses som den enda möjligheten att förhindra ett nytt krig.

Krigshistorikern Carl von Clausewitz (1780-1831) framhåller i sitt verk ”Om kriget” att varje konflikt är unik, men att alla krig påverkas av slump och styrs av de krigande parternas politiska mål – mål som nästan alltid förändras under krigets gång. När hans klassiker nu ges ut i svensk nyöversättning är det med en uppenbar ambition att nå en bredare publik, vilket kan ses som ett tecken i tiden.

Krig avgörs enligt Clausewitz av en kombination av militär kapacitet och stridsvilja. I Ukraina pågår denna kamp dagligen. President Zelenskyj betonar ständigt behovet av mer effektiva vapen, medan viljan och moralen hittills inte har sviktat.

Men ukrainarna är utmattade efter år av krig. Vintern har varit särskilt hård med temperaturer kring minus tio till femton grader under veckor. Rysslands attacker mot energiinfrastrukturen har orsakat långa strömavbrott som tär på civilbefolkningen.

De flesta följer fredssamtalen med låga förväntningar. Vid den senaste förhandlingsrundan i Genève leddes den ryska delegationen av historikern och nationalisten Vladimir Medinskij, känd för sina långa utläggningar om varför Ukraina måste vara ryskt.

”Det enda sättet att få slut på detta är att ge Putin något som gör att han kan framställa sig som segrare”, sa en ung man i en förort till Kiev redan i höstas – en ovanlig åsikt vid den tidpunkten.

Den pensionerade amerikanska generalen Mark Hertling har i ett fiktivt brev från Clausewitz varnat för att avslutandet av ett krig inte är detsamma som att skapa fred. En verklig fred måste minska risken för ny aggression, inte stärka angriparens position.

Oleksandra Matvitjuk, ordförande för människorättsorganisationen Centre for civil liberties och fredspristagare 2022, uttryckte det koncist: ”Vi behöver inte en paus, vi behöver fred.”

Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, påminner om att krig kan avslutas utan att ena parten helt ger upp. ”Det finns gott om exempel på krig som avslutats utan att sakfrågorna har lösts”, säger han.

Balkanländerna har existerat sida vid sida i decennier sedan konflikterna frystes på 1990-talet. Sydkorea har uppnått anmärkningsvärd utveckling trots närheten till Nordkorea. Finland, som förlorade över en tiondel av sitt territorium till Sovjetunionen, accepterade den smärtsamma uppgörelsen och byggde vidare.

Ukrainas tidigare utrikesminister Dmytro Kuleba anser att perspektivet är för snävt. I en intervju säger han att tiden för ett fredligt Europa är förbi och att krigstillståndet kommer att fortsätta i olika former, som cyberattacker och drönarintrång. Han jämför med Mellanöstern – en region av ständig oro.

Den 24 februari går kriget in på sitt femte år. Höga internationella ledare och diplomater väntas till Ukraina, men dagen ges annars ingen större uppmärksamhet.

Allteftersom vintern fortskrider märks attitydförändringar. Fler talar öppet om betydande territoriella förluster. Detta är en stor sak att erkänna, eftersom territorier inte bara handlar om mark utan om människor – något befolkningen i Kramatorsk är smärtsamt medveten om.

Andra menar att de som dött inte får ha offrat sina liv förgäves. Att ge upp nu vore att belöna angriparen, vilket för många ukrainare är helt otänkbart.