Savannens oordnade djur saknar en mer engagerande berättelse

I den afrikanska savannen råder en fridfull stillhet. Det är här, i denna exotiska miljö, som den franska serietecknaren Anne Derenne har förlagt sin senaste bilderbok ”Huller om buller på savannen”, nyligen utgiven på svenska av förlaget Alfabeta i översättning av Caroline Bruse.

Boken tillhör en särskild genre inom barnlitteraturen där läsaren aktivt engageras i berättelsen. Den kräver en närvarande läsare – eller lyssnare – för att fungera som tänkt. När den stora elefanten dundrar förbi i berättelsen vänds allt på ända, och texten uppmanar barnet att ”skaka boken” så att alla djur hamnar rätt igen. Detta upprepas genom bokens alla uppslag, tills djuren återigen står på samma platser som i den inledande bilden.

Idén med interaktiva bilderböcker är inte ny. David Sundins ”Boken som inte ville bli läst” är ett annat exempel i samma genre, där boken måste snurras och hållas upp och ner enligt textens instruktioner. Men den främsta inom genren är kanske Anna-Clara Tidholms klassiker ”Knacka på”, där barnet uppmanas att knacka på dörrar för att ta sig vidare i berättelsen.

Derennes bok kommer från en intressant kulturell bakgrund. Som fransk serietecknare med arbetsplats i Madrid representerar hon ett välkommet tillskott till den svenska barnboksmarknaden, där engelska och svenska produktioner ofta dominerar utgivningen. Översatta verk från andra språkområden berikar det litterära landskapet för svenska barn.

Men trots den lovvärda ambitionen att skapa en interaktiv läsupplevelse, når ”Huller om buller på savannen” inte riktigt hela vägen fram. Till skillnad från Tidholms ”Knacka på”, där interaktiviteten är en del av en större berättelse med flera lager av betydelser och karaktärer som möter barnet, är Derennes bok mer begränsad i sitt koncept.

Det centrala budskapet – att undvika ”huller om buller” – förmedlas utan större variation eller utveckling genom bokens uppslag. Djuren på savannen framställs på ett relativt platt och uttryckslöst sätt, med få nyanser i deras känslor utöver överraskning eller skräck inför det kaos som uppstår.

Även i jämförelse med Sundins bok, som kompenserar för en enkel idé med ett tilltalande grafiskt uttryck som lockar barnet att följa instruktionerna, saknar Derennes illustrationer den originalitet och det visuella tilltal som skulle kunna lyfta berättelsen.

Det finns förstås positiva aspekter. Det lekfulla uttrycket ”huller om buller” är språkligt tilltalande och kan mycket väl vara något som det yngre barnet tar med sig från läsupplevelsen. Boken är också riktad till barn från tre års ålder, en målgrupp som kan uppskatta den enkla mekaniken i att skaka boken och se resultaten av sina handlingar.

Den afrikanska savannen som miljö erbjuder också en möjlighet för svenska barn att bekanta sig med en annan del av världen och dess djurliv, även om denna potential inte fullt ut utnyttjas i berättelsen.

Sammanfattningsvis är ”Huller om buller på savannen” ett exempel på hur barnboksmarknaden fortsätter att utforska interaktiva format, men boken stannar vid en enkel idé utan att utveckla den till en mer mångfacetterad berättelseupplevelse. För den som söker en bok som aktiverar det lilla barnet kan den säkert fungera för stunden, men den saknar det djup som gör de bästa bilderböckerna till återkommande favoriter på högläsningsstunden.